Operation Karlstads Stadsmiljöblog

I ett inlägg på stadsmiljödebattören Johannes Åsbergs (YIMBY Stockholm) relativt nylanserade systersajt för Göteborg hittar jag en länk till en video på Youtube där arkitekten Andres Duany, en av förgrundsgestalterna inom den sk nyurbanismen, i ett föredrag i San Antonio 1991 berättar om den moderna trafikplaneringens tillkortakommanden. Mycket tänkvärt och dessutom underhållande.

Föredraget, som är ett i en serie på nio på ämnet nyurbanism och där alla finns att se direkt via Youtube, är en bra inkörsport för dig som är intresserad av modern stadplanering, och då de dessutom är underhållande så kan de vara ett bra sätt att kombinera nytta med nöje en regnig sommardag.

På tidningen Byggindustrins hemsida är artikeln om att alla de 175 villor som NCC byggt i Annehem i Lund med den kritiserade byggmetoden enstegstätning har fuktskador, fortfarande tre månader efter att den publicerades den mest kommenterade och också en av de mest lästa. Tveklöst är att många känner sig berörda och upprörda över byggbolagens svek. Bland kommentarerna hittar vi:

Är det någon som är förvånad när de sätter fönsterna ända ute i fasaden (i isoleringen), inte har en skyddande takfot samt troligtvis använt en tät cellplast som putsbärare. Kan de inte bygga hus på det företaget? När det är fel så är det alltid byggarens fel. Men när något är bra så är det arkitektens förtjänst. Tidningen borde också berätta vem den inkompentente arkitekten är.

Byggmetoden kritiseras nu allt mer högljutt och byggföretag efter byggföretag lämnar den. För kort tid sedan meddelade Botrygg att de överger metoden, och senast ut är Veidikke Entreprenad. En av de mest högljudda kritikerna är byggnadskonstruktören Tomas Gustavsson från Lund, som i en rad debattartiklar ifrågasatt byggmetoden och själva det faktum att den överhuvudtaget blev aktuell.

-Hur kunde metoden överhuvudtaget komma till användning, och till och med bli typgodkänd, trots att den strider mot den elementära byggtekniska regeln att fukt inte får stängas in mellan två ångtäta skikt? Och hur kunde den bli så allmänt förekommande? Det ger anledning att ifrågasätta hur kunskapsuppbyggnaden i byggbranschen egentligen går till, skriver han i en debattartikel publicerdad i tidningen Byggindustrin.

Tomas Gustavsson tror inte att lösningen på problemet är den så kallade tvåstegstätningen som branschen nu börjat prata om. Utan anser att man istället borde använda sig av klassisk beprövad byggteknik, och låta stenhus vara stenhus och trähus trähus.

-Riktiga gedigna stenhus kan byggas idag med god fuktsäkerhet, bra energiprestanda, lång hållbarhet och god komfort. Murade väggar med riktig mineralisk tjockputs är bra och kostnadseffektiva alternativ till fuktkänsliga träregelväggar med fibercementskivor, tjockfärg och putslikande fasader. Långsiktig hållbarhet kräver robusta konstruktioner, säger Tomas Gustavsson.

-När man saluför pustade fasader till konsumenter använder man sig av referenser till en stenbyggnadskultur med gamla anor. Det som i själva verket erbjuds i fallet utfackningsväggar av trä och puts på isolering är något helt annat. Konsumenterna vilseförs, utan att de får den information de egentligen borde ha rätt till om produkten de köper.

Putshus med traditionell putsfasad. En väl beprövad konstruktion.

Nej. Som vi tidigare skrivit här på bloggen så har vi nog inte hört det sista i frågan. En efter en överger nu byggföretagen den kritiserade byggmetoden. Men flera klänger ängsligt kvar och förvarar den i allt mer krystade försvarstal. Med den enorma mängd fastigheter som de senaste 10 åren byggts med denna, och snarlika, byggmetoder, lär de fuktproblem som i detta nu kommit i dagen bara vara toppen på ett isberg.

I en intervju i Byggindustrin, publicerad redan 2001, med den dåvarande norska kulturministern Åse Kleveland, kommenterar Kleveland kortsiktigheten inom byggbranschen och manar till långsiktighet i byggandet. Något som efter den senaste tidens avslöjanden fått förnyad aktualitet.

-Byggbranschen har under de senaste tio till femton åren satsat mycket på ekonomi och teknik och tänkt mycket kortsiktigt. Alltför korta byggtider och dåligt materialval höjer inte kvalitén på byggandet. Det är dags att tänka långsiktigt. Vi får inte glömma att vi här i Norden är en del av den internationella trenden. Det gäller att hänga med! Att bygga med hög kvalitet är lönsamt på lång sikt. Vi måste se på livstidskostnaderna på ett hus, det har vi igen i det långa loppet, säger Åse Kleveland.

Och visst är det så. Kleveland uppmanar i samma artikel byggbranschen att ta ett större ansvar för de byggnadsverk de medverkar till att uppföra.

– Dålig konst kan du låta bli att se på men byggnaden står ju där den står. Byggbranschen har ett stort ansvar när man reser ett byggnadsverk. Branschen här i Norden och i synnerhet i Sverige har en oerhört stark position och därmed mycket att säga till om. Mycket mer än i övriga europeiska länder. Har man inte uttalade och klara ambitioner och en ordentligt tidplan för estetiken så blir resultatet därefter. Det blir det som präglar stadsbilden, säger Åse Kleveland.

Och jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Låt oss hoppas att just detta blir en konsekvens av den nu pågående debatten. För visst vore det klädsamt om byggbranschen tog ett större ansvar i dessa frågor.

Läs också: Murad vägg ska ge fuktsäker fasad, Byggindustrin 3 juli 2008, Alla nybyggen på Annehem är fuktskadade, Sydsvenskan 28 juni 2008 samt Stor besvikelse bland husägarna, Sydsvenskan 8 mars 2008.

Nu får båtbussarna förstärkning av Sola 3, en trotjänare som trafikerat sightseeingturer i Karlstad sedan 1947. Inför tjänstgöringen som båtbuss har Sola 3 fått en rejäl uppsnyggning.

–Båten har legat på land några år och vi har bytt däck och massor av andra trädetaljer samt renoverat motorn, berättar Stefan Moberg som driver Solabåtens Rederi AB.

Och resultatet är vackert att skåda. Med ett skinande blankt däck av nyfernissad mahogny och oregon pine, nya skyddsräcken och nytt tak över de 60 sittplatserna. Och förstärkningen är välkommen. Responsen på båtbussarna har nämligen vida överträffat förväntningarna.

-Vi hade hoppats på 5000 resenärer fram till nu, men vi har redan haft över 12000, berättar Sören Bergeland, VD på Karlstadbuss.

Operation Karlstads redaktion har själva ännu inte tagit en provtur. Men sommaren är förhoppningsvis lång. Och en provtur ska det absolut bli.

Funderar du själv på att ta en tur? Information om tidtabeller och hållplatser hittar du här.

Återskapa Hamngatans boulevardkaraktär. Detta föreslår Peter Sörensen från Operation Karlstad i ett sk medborgarförslag till Karlstads Kommun, inskickat den 2 juli 2008. Det skulle bättra på innerstadsmiljön, skapa ett värdigare första möte med staden för hitresta gäster samt öppna upp nya, intressanta affärslägen för nya etableringar i direkt anslutning till stadens största trafikstråk.

BAKGRUND:
Hamngatan anno 2007 är idag utan tvivel en av de mest ogästvänliga och fula miljöerna i Karlstad. Ändå är det just denna miljö som blir ett av de första mötena med staden för besökande resenärer. Annat var det i början av 1900-talet. Då var Hamngatan en idyllisk smågata, kantad av vackra alléträd och vackert dekorerade trähus. Idag är miljön steril, avvisande och smutsig. Gaturummet domineras i stora sträckningar, framför allt från Östra Torggatan fram till Järnvägsgatan, av döda, stängda väggar. Här passerar man så fort man kan, på väg någon annan stans.

Hamngatan idag. Döda bottenvåningar ger ett ogästvänligt gaturum.

På få ställen är den moderna stadsplaneringens tillkortakommanden i Karlstad så väl synliga som just här på Hamngatan. Hamngatan har fått betala ett högt pris. Gemytet och stillheten lär aldrig återvända då den livligt trafikerade Hagaleden idag drar fram här. Men visst skulle miljön kunna förbättras avsevärt trots detta.

FÖRSLAG till förbättringsåtgärder:
Återge Hamngatan sin boulevardkaraktär. Börja med att återplantera alléträden i tre rader, en lite lägre rad på varje trottoar och lite högre i mitten av gatan. Bara det skulle göra underverk för gatumiljön. Se samtidigt över trottoarerna på norra sidan och ge dem en tydligare offentlig promenadkaraktär, med utrymme för mindre uteserveringar med bord och stolar längs fasaden. Bredda dem och ge dem en och samma beläggning och utseende från Södra Kyrkogatan fram till Fredsgatan. Och samverka med fastighetsägarna längs hela denna sträckning för att så långt det är möjligt planera om och öppna upp bottenplanen till kommersiella lokaler, med utrymme för butiker och caféer. Detta skulle öppna upp en rad nya och spännande butikslägen i ett av Karlstads mest urbana och trafikerade stråk. Karlstads Sveavägen.

Ett av de två förråden vid Sandbäcken som Muséet nu vill bevara.

De två gamla militära förrådsbyggnaderna på Sandbäcksgatan har stora kulturhistoriska värden och bör bevaras i sin nuvarande utformning. Det anser Värmlands Museum som i en skrivelse till Karlstads Kommun yttrat sig i frågan, läser vi i VF den 29 juni 2008. Ett synnerligen gott initiativ tycker Operation Karlstad, som är helt eniga med Värmlands Museum i frågan.

De två byggnaderna var från början tre, men den västra flygelbyggnaden som stod närmast motorvägen brann för några årtionden sedan. Byggnaderna stod ursprungligen på gamla Värmlands regemente ute vid Trossnäs Exercisfält, men flyttades med till Karlstad när regementet flyttade år 1913. Tveklöst utgör de en ovärderlig historisk pusselbit till stadens militära historia och bör bevaras. Idag är de dock en sorglig syn på grund av obefintligt underhåll från kommunen. Något som förhoppningvis åtgärdas efter Muséets påpekande.

Det gamla lasarettet på Trossnäs Exercisområde står och förfaller.

Och varför inte samtidigt passa på att flytta hit det vackra gamla lasarettet, som idag står ensamt kvar och förfaller ute på Trossnäs övergivna excercisområde. Det skulle passa väl in i sammanhanget och bli en fin ersättare för den flygel som brann. Dessutom skulle ett återställande av flygeln återskapa gårdsmiljökänslan och dämpa oljudet från motorvägen.

Ekotemplet i Hagaparken i Solna. Foto: Christer Joelsson

I Solna gjordes, precis som i Karlstad, den senaste kulturmiljöinventeringen under 1980-talet. Och precis som i Karlstad är det lätt att konstatera att allt för mycket av det som då pekades ut i avsikt att skydda det mot förvanskning, trots detta förvanskats kraftigt. Eller i flera fall till och med rivits.

Men medan vi i Karlstad än idag saknar en aktuell och lättillgänglig översikt över kommunens kulturmiljöer, har Solna Stad under ledning av Christer Joelsson gjort en föredömligt lättnavigerad och överblickbar sida med beskrivningar av och fotografier på samtliga k-märkta hus.

Hatten av för ett fint arbete. Definitivt något för andra kommuner, som Karlstad, att kika på och inspireras av.

Besöksfrekvensen ökar stadigt på Operation Karlstads Stadsmiljöblogg. Sedan starten i september 2007 har bloggen snart haft 20.000 besök, dvs närmare 2000 besök per månad i genomsnitt. Vem hade väl trott det på en blogg som handlar om frågor som rör stads- och kulturmiljö i Karlstad?

Fastigheterna vid Ullebergs särskola tillhör tillsammans med I2, gamla lasarettet, gamla fängelset och gamla seminariet de värdefullaste och pampigaste exemplen på väl sammanhållna enheter av historiska institutionsbyggnader vi har i Karlstad.

Vid flera tillfällen under 2000-talet har byggnadsnämnden nekat rivningsförfrågningar med hänvisning till byggnadernas höga kulturhistoriska värde. Trots detta har fastigheterna till denna dag ännu inte fått den k-märkning som de därmed rimligen borde förtjäna.

Det senaste decenniet har avsaknaden av underhåll gjort att flera av fastigheterna förfaller i rask takt. Och enligt uppgift i media så avser nuvarande fastighetsägaren Gräsdalens Fastighets AB nu att bygga om det mest förfallna huset, det gamla skolhuset, till bostäder.

För att värna fastigheternas kulturhistoriska värden på ett kraftfullt sätt, såväl vad gäller ombyggnaden som det löpande underhållet, har Operation Karlstad idag föreslagit Karlstad Kommun att alla de ursprungliga byggnaderna ute vid Ullebergs gamla särskola skall k-märkas och skyddas mot förvanskning, samt att fastigheternas värden, såväl interiört som exteriört snarast dokumenteras.

HISTORIK | Ulleberg

• Byggnaderna vid Ulleberg har använts till vårdhem, skolhem och skolhus.
• Huset som förfaller användes som skolhus för psykiskt utvecklingsstörda.
• Det togs i bruk 1923.
• På 70-talet gick de sista eleverna där och under en period huserade Studieförbundet i lokalerna.
• Huset har stått tomt, utan tillsyn under många år.
• Landstinget var fastighetsägare under den tid när huset användes till skola.
• Sedan tog HSB över och idag är Gräsdalens fastighets AB ägare.

Läs pressmeddelande.

Läs tidigare inlägg om Ulleberg:

• 23/6 2008 Förfallet på Ulleberg sätter fingret på Karlstad Kommuns behov av en seriös kulturmiljöpolitik
• 29/5 2008 Varför tillåts Ulleberg förfalla vind för våg? (stort bildreportage)
• 30/4 2008 Fortsatt förfall på Ulleberg trots två års påpekanden till Karlstad Kommun och Gräsdalens Fastigheter
• 20/5 2006 Stoppat förfall på Ulleberg?

I över två års tid har Operation Karlstad gång efter annan försökt kasta ljus över det huvudlösa förfall som tillåtits fortgå ute på Ullebergs gamla särskola. Senast vi skrev om det här på Stadsmiljöbloggen var den 29 maj i år. Fastighetsägaren - Gräsdalens Fastigheter AB - har formligen excellerat i konsten att vansköta ett fastighetsbestånd. Husen har fått förfalla vind för våg i över ett decennium. Vissa av fastigheterna har dessutom stått vidöppna för vandaler att härja fritt i. Och ingen har lyft ett finger för att stoppa det.

För två år sedan åkte Operation Karlstad därför dit, tog ett 50-tal bilder och sammanställde ett bildreportage som vi skickade till tidningar, tjänstemän och politiker. Shazam. Då blev det plötsligt liv i myrstacken. Dagen därpå stod stadsarkitekten, fastighetsägaren och media därute och förkunnade yrvaket att det nu minsann var slut på förfallet. Nu skulle den gamla skollokal som var sämst medfaren återställas i fint skick.

I en artikel i VF den 26 juli 2006, dvs för två år sedan, kunde vi bl a läsa “När Karlstads kommun och byggnadens ägare häromdagen tittade till området hade dock de flesta av problemen åtgärdats. Bland annat hade tomten städats upp och den källardörr som av misstag lämnats olåst var nu ordentligt stängd. Den enda ytterligare åtgärd kommunen krävde av ägaren var att takpappen måste göras tät så att huset inte skadas av fukt. Ägaren har till hösten på sig att åtgärda problemet.“

Vad hände? Jo, ett gäng polacker skeppades in och gick loss med släggor på fastigheten. Trädgården skövlades, gamla originaldörrar revs ut och slängdes vind för våg runt huset. Polackerna bodde på madrasser inne i det förfallna huset och bygget sattes efter kort tid blockad av Byggnads. Det arbete som utförts var dessutom av högst tvivelaktig kvalitet.

Sedan dess har förfallet accelererat rejält. Fastigheten är idag helt vandaliserad och förstörd. Helt nyligen har dessutom de gamla originalfönstren rivits ur och tomma hål gapar i fasaden där de en gång satt. Det som kunnat slås sönder är fullkomligt slaget i spillror, väggarna är fullklottrade av grafitti och på flera ställen har försök gjorts att sätta eld på byggnaden.

Nu läser vi plötsligt i NWT och VF att fastighetsägaren säger vilja bygga bostäder av den gamla skolbyggnaden. Och att Stadsbyggnadsnämnden tycker att det är en förträfflig idé. Men någon hiss får de inte bygga i huset. Stadsbyggnadsnämnden vill nämligen “skydda byggnadens kulturhistoriska värden”. Och ombyggnaden ska ske i samråd med Kommunen.

Mycket ska man höra innan öronen trillar av. Stadsbyggnadsnämnden och kommunens tjänstemän har ju gladeligen struntat i det storskaliga förfall som pågått i över ett decennium och som i detta nu pågår i hela fastighetsbeståndet på Ulleberg. Det gamla skolhuset har ju redan berövats merparten av sina kulturmiljövärden. Inför öppen ridå. Det borde ni väl kunna konstatera med era egna ögon, kära ledamöter i Stadsbyggnadsnämnden och tjänstemän på kommunen? Eller är det för långt från era sammanträdesrum ut till Ulleberg? Det tar tio minuter på en Solacykel.

Finns det någon som helst konsistens bakom de senaste dagarnas uttalanden om ett bevarande av fastighetens kulturvärden? Och finns det egentligen någon som helst anledning att lita på vad fastighetsägaren säger sig vilja göra? Vad talar för att det är sant eller att man har kompetens att genomföra det.

Nej. Den sällsynt lama och handfallna hanteringen av de vackra gamla fastigheterna vid Ulleberg är tyvärr bara toppen på det isberg som den totala avsaknad av kulturmiljöpolitik som råder i Karlstads Kommun utgör. Här finns tyvärr varken intresse eller engagemang för denna typ av frågor. Varken hos politiker, tjänstemän eller hos media. Det ser vi tyvärr prov på ideligen i dessa dagar.

Karlstads kommun är i skriande behov av en kulturmiljöpolitik värd namnet. Och Ullebergs gamla särskola är värd en seriös hantering.

Frågan är bara vem som ska ta ansvaret för det?

Fastighetsägaren borde naturligtvis har skött fastigheten mycket bättre. Enligt lagen är man skyldig att hålla sina fastigheter i ett välvårdat skick. Kommunen borde enligt lagen se till att fastighetsägaren blivit varse detta. Dessutom har de ett övergripande ansvar för att vårda kommunens kulturmiljöer. Det ingår i deras ansvarsområde enligt Plan- och Bygglagen. Missköter de det ansvaret är det Länsstyrelsen i Värmlands ansvar att ingripa. Det är nämligen deras ansvar att sköta tillsynen av att kommunerna sköter sina uppgifter.

Men också Värmlands Museum borde agera i ärendet kan man tycka. Liksom de olika bevarandeföreningarna. och ett större intresse för bevakning av dessa frågor från media hade varit klädsamt.

Fastighetsbeståndet på Ulleberg är jämte I2, gamla lasarettet och gamla seminariet tveklöst ett Karlstads vackraste exempel på storslagna institutionsbyggnader från denna tid, och borde rimligen vara värde en bättre behandling. Nyligen föreslog signaturen “Matilda” i en kommentar till ett inlägg här på Stadsmiljöbloggen att man skulle kunna göra en konstskola av de gamla husen, som man gjort på “Mekan”, dvs Kungliga Akademiska Konstskolan i Stockholm. Det tycker jag lät som en spännande och visionär idé.

Vad tycker du?

Sven Larsson på ett foto taget av Per Berggrén. Klicka för större format.

I NWT den 18 juni läser jag att karlstadpojken, lokalhistorikern och profilen Sven Larsson lämnat oss, 87 år gammal. Personligen lärde jag känna Sven genom mitt eget intresse för kulturmiljö och under min tid som styrelsemedlem i Karlstad Lever, där även Sven var medlem sedan många år. Svens kunnande om lokal kulturhistoria var som en outtömlig källa att ösa ur. Och närhelst man körde fast i sin källforskning kunde man alltid vända sig till honom.

I en intervju i Carlstadgillets tidskrift Gillet 2006, skriven av Runo Gäärd och Per Berggrén, berättar Sven Larsson om sitt historieintresse i samband med firandet av hans 85-årsdag:

– Intresset började redan i ungdomen. Jag fick bland annat följa med skolinspektören Bror Larsson på en roddtur till älvmynningen och titta på ruinerna efter kaplanens hus. Detta var vid Kaplansholmen som tidigare hetat Prästholmen. Mycket lärde jag mig genom muntliga traditioner, det vill säga genom att prata med åldringar. Jag fick åka med farfars vagnar och hörde de gamla berätta. Majoren C E Nygren tog mig med överallt. Hans böcker om Karlstad läste jag liksom Dalgrens, Mobergs och Ronges. Jag hade flera diskussioner med lektor Moberg och Mats Ronge lånade flera bilder till sin bok Det gamla Carlstad. Jag läste mer och mer och forskade bland annat i namnen kring Karlstad, till exempel Fintatorp, där det bodde finnar.

Sven Larsson har under årens lopp skrivit en mängd artiklar i olika sammanhang, i föreningsblad, lokala gratistidningar, i Värmlandsbygden och i Karlstadstidningen.

– Jag har skrivit om Karlstad under sex sekler och byggnader som till exempel fängelset som ”härbärgerat” Raskenstam. Han var för resten född och uppvuxen på Herrhagen. Andra byggnader som jag skrivit om är Våxnäs, Sandbäckens och Sundsta herrgårdar samt vattentornet på Herrhagen. Jag skrev också om den gamla båten av kostertyp som upptäcktes 1896 då Riksbankens hus på Järnvägsgatan skulle byggas. Båtresterna är från tidig medeltid. Vidare har jag forskat kring och skrivit en del om kända Karlstadsoriginal som ”Hybelejen”, ”Brollan”, ”Rört”, ”Kôllberg”, ”Steppar-Bengt”, ”Finn-Otto”, ”Elefanta” - som jag är släkt med -
och så ”Kalle Knepig” förstås, berättar Sven i intervjun i Gillet.

Ingen kunde göra dessa Karlstadoriginal så levande i sina historier som Sven Larsson. Alltid hade han en ny historia på lager. Och alltid gjorde han det med sin omisskänliga humor och glimt i ögat.

Men nu har han berättat sin sista historia för oss härnere på jorden Sven. Nu är det upp till oss andra att hålla hans historier levande och föra hans berättartradition vidare. Sven själv, han har alldeles säkert tagit plats däruppe i Karlstadhimlen, tillsammans med “Rört”, “Steppar-Bengt”, “Hybelejen” och alla de andra. Tänk vilka historieberättarstunder de ska ha däruppe. Jag avundas dem faktiskt.

Tack för allt Sven!