Det offentliga rummet är till för medborgarna, inte enbart för byggherrarna

Framåtskridande behöver inte vara synonymt med förfulning. Det är inte säkert att hus från 17- och 1800-talen vid centrala torget måste rivas för att ge plats åt en stor försäkringskassa i betong. Bredvid ett varuhus i kolossalformat. Det är inget tvunget sätt att utveckla en stad. Under några år förstördes enorma mängder svensk kulturhistoria. Och de värsta avarterna av det nya som tog plats väcker fortfarande sorg hos de som minns hur det en gång såg ut.

Kan vi i Sverige med handen på hjärtat säga att vi har lärt oss av misstagen? Att vi numera alltid är aktsamma om våra gemensamma rum?

Orden i citatet ovan är hämtade från Göran Hägglunds rikstingstal i Västerås i somras, ett tal som jag får tillstå gick mig helt förbi. Men när jag nu, två dagar in på det nya året, snubblar över och läser Hägglunds lika välformulerade som angelägna ord, är det med glädje jag konstaterar att debatten om stadsmiljön nått ända upp i riksdagen.

Låt oss hoppas att Hägglund menar allvar och fortsätter driva och lyfta frågan. De svenska stadskärnorna har sargats illa nog av ett svenskt stadsbyggande som havererat sedan decennier och som är i skriande behov av debatt och kompetenstillförsel.

För er som inte vill läsa hela talet, citerar jag nedan den del som handlar just om stadsmiljön. Mycket läs- och tankvärt.

”Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg är från Västerås. Hon skildrar sin uppväxt i boken Mig äger ingen. Hon beskriver hur det på sjuttiotalet redan omvandlade Västerås förändrats än mer när hon vuxit upp. Insjöhamnen hade byggts om till ett område med lägenheter för medelklassen. Hon skriver att det gamla välbekanta fiket var borta och att ett aprikosfärgat skattekomplex i hjärtat av hamnen nu skymde hela Mälaren.

Jag har inte sett komplexet. Jag kan inte säga om beskrivningen är rättvis eller inte. Jag tänker inte ens säga vad har för principiell uppfattning om färgen aprikos. Däremot kan jag säga, och jag tror få säger emot mig, att Linderborgs bild av det felplacerade skattehuset representerar något som kommit att gå snett i många svenska städer.
…Jag har inget särskilt emot skattehus men visst låter det som ett elakt skämt att den berömda skatteskrapan i Stockholm byggdes just i kvarteret Gamen…

Men åter till ordningen; Vi vet vad som har hänt. Under rekordåren i Sverige revs det besinningslöst i stadskärnorna runt om i landet.

Det lilla, det gamla, det vackra, det var sådant som inte kunde hävda sig i den nya tidsandan. Det skulle bort för att ge plats åt det storvulna och massiva. Och utvecklingen kan förstås inte stå stilla. Nytt måste till. Städer måste utvecklas och förnyas. Nya hus byggas.

Men utvecklingen måste kunna påverkas. Av dem som berörs av den, och det är alla.

Det offentliga rummet är till för medborgarna, inte enbart för byggherrarna. I våras kunde man i Dagens Nyheter läsa om ett nybyggt hus i Stockholm som hade klämts in mellan två hus i äldre stil. Reportern skrev att ”det är ett hus som får en att haja till.” Arkitekten hade bara dystra besked att ge.
Han säger: ”det måste vara sol när vi fotograferar, annars ser det ut som öststatsarkitektur.” Kanske inte så kul för de människor som ska bo nära huset. I ett land med närmast kompakt mörker två tredjedelar av året…

Framåtskridande behöver inte vara synonymt med förfulning. Det är inte säkert att hus från 17- och 1800-talen vid centrala torget måste rivas för att ge plats åt en stor försäkringskassa i betong. Bredvid ett varuhus i kolossalformat. Det är inget tvunget sätt att utveckla en stad. Under några år förstördes enorma mängder svensk kulturhistoria. Och de värsta avarterna av det nya som tog plats väcker fortfarande sorg hos de som minns hur det en gång såg ut.

Skönhetsvärden och identitetsvärden går inte att mäta och räkna. Men de går definitivt att känna. Socialdemokraterna var drivande i denna förstörelse. Deras förakt för folkviljan och svensk kulturhistoria var total. Och det har de egentligen aldrig ställts till svars för. Men heller inte, ska sägas, de borgerliga partier som bidrog till eller accepterade politiken. Man la sig i stort sett platt.

I en del kommuner blev det strid. Men helhetsbilden är inte hedrande, och kanske är det därför vi aldrig har haft en ordentlig självkritisk diskussion kring vad som hände. Från höger till vänster har man varit allt för mycket överens. Kan vi i Sverige med handen på hjärtat säga att vi har lärt oss av misstagen? Att vi numera alltid är aktsamma om våra gemensamma rum?

Detta är en kulturdebatt som engagerar människor över hela Sverige men som aldrig verkar kunna få plats ovanför den kommunala nivån. Men stadsbyggnadspolitik är också kulturpolitik.

Vad har hänt med Karlstad Kommuns utmärkta förtätningsstudie?

Förtätning på Vågmästaren i centrala Karlstad.

I februari 2008 skrev vi här på Stadsmiljöbloggen om att Stadsbyggnadsförvaltningen på uppdrag av Stadsbyggnadsnämnden tagit fram en Förtätningsstudie för de centrala delarna av Karlstad (läs som pdf). Enkelt uttryckt en studie kring vad man bör tänka på när staden växer och förtätas.

Studien var skriven av Erik Olmårs och belyste på ett föredömligt nyanserat och insiktsfullt sätt alla de olika aspekter man bör ta hänsyn till i den förtätningsprocess man har framför sig – som gynnandet av stadens bästa, värnandet om den arkitektoniska kvaliteten, om blandstaden, stadsbilden, synen på höghus och stadssiluett, på grönstruktur, infrastruktur och värnandet av stadens kulturhistoria.

Idén till en förtätningsstudie av detta slag var i mina ögon ett lysande initiativ av Stadsbyggnadsnämnden. Och den av Stadsbyggnadsförvaltningen och Erik Olmårs genomförda studien var imponerande välskriven. Faktiskt det bästa dokument jag läst från förvaltningen under de tre år jag deltagit i debatten. Så långt var allt väl.

Men vad hände sedan med studien? Sedan dess har det nämligen varit tyst om den. Redan när den gick ut på remiss i november 2007 fanns det anledning att ana ugglor i mossen.

Tillsammans med studien, som är föredömligt kärnfull och endast 20 sidor lång, figurerade nämligen ett synnerligen märkligt 4-sidigt osignerat PM från Stadsbyggnadskontoret med titeln “Principer och förhållningssätt”. Ett PM som man i samband med remissrundan försökte få att ersätta själva studien.

Istället för att sammanfatta studien har man i detta PM generaliserat kraftigt och förlorat en hel rad av de viktiga valörer och aspekter som studien så förtjänstfullt fört fram. Dessutom hade man tillfört flera helt egna synsätt, som inte fanns representerade i själva studien. Synnerligen märkligt.

På vems uppdrag skrevs detta PM? Vad var syftet? Och vad har hänt med Förtätningsstudien sedan den gick ut på remiss för över ett år sedan?

Har den havererat i den politiska beslutsprocessen? Finns det möjligen de inom kommunen som ogillar det nyanserade förhålllningssätt som Förtätningsstudien förespråkar? Som hellre vill ha handlingsutrymme att navigera utan karta och kompass? Och helst vill se studien begravd.

Dessa frågor finns det säkert fler Karlstadbor än jag som skulle vilja få klarhet i.

Förtätningsprocessen pågår för fullt i Karlstad. Stadsbyggnadsförvaltningen går på knäna med att ta fram planer till allt som ska byggas. Det byggs, känns det som, på varenda upptänklig plätt och helt utan övergripande plan. Behovet, just av ett nyanserat förhållningssätt som det Olmårs och Stadsbyggnadsförvaltningen presenterar i sin Förtätningsstudie, är skriande.

Varför förhalar man i detta läge den utmärkta studien?

Se istället till att snarast klubba igenom den utmärkta Förtätningsstudien. Den är mycket kompetent skriven och kommer att bli ett värdefullt rättesnöre att navigera efter i den förtätningsprocess som vi har framför oss de närmaste decennierna i ett växande Karlstad. Och släng det urvattnade och meningslösa PM:et i papperskorgen där det hör hemma.

Peter Sörensen
Operation Karlstad

Läs också artikeln ”Blandstaden – ideal att eftersträva” ur VF 8 dec 2007

Älvgatan och Residensparken år 1908…och några tankar i förtätningens tidevarv

Häst och vagn på Älvgatan år 1908. Klicka för större bild.

Från den plats där detta kort togs för hundra år sedan, år 1908, känns det mesta igen. Telegrafenhuset, dåvarande Wermlandsbanken, närmast, Landshypotek lite längre ner, sedan Residensparken, Residenset och Stadshotellet. Alla ligger de kvar där än idag. Hundra år senare. Men kikar man noga så ser man att det mesta ändå är förändrat.

Såväl Telegrafen som Residenset har byggts på med en våning, efter ritningar av den utmärkte arkitekten Bror Almqvist. Påbyggning, eller förtätning som man idag kallar det, är nämligen alls ingen modern företeelse. Skillnaden är väl möjligtvis den att när man byggde på våningar för hundra år sedan gjorde man det i samma stil som ursprungsbyggnaden. Och förhöjningen skämde därmed inte ursprungsarkitekturen.

Men det kräver naturligtvis kunniga arkitekter. Annars kan det gå som det gjorde för Stadshotellet, Kråkslottet i Klara, Carlton eller Grand Hotel, som alla byggts på med simpla fattigmansvåningar som förvanskar och förfular ursprungsbyggnaden.

På bilden återfinns heller inte varken Timmys gatukök, Pråmen eller Karl IXs staty. Och åtminstone i mina ögon är det torg vi ser på denna bild ändå att föredra framför dagens sönderplottrade Residenspark. Allt blir inte bättre kan man konstatera när man tittar i backspegeln.

Nog finns det utrymme för förbättring av och uppstädning i och kring dagens Residenspark. Den kanske allra vackraste platsen att uppleva Karlstad från.

Ekologisk blandstad signerad Slas

Trivsam stadsmiljö, blandstad a la Slas (klicka för stor bild)

På en nätauktion hittar jag tavlan ovan, ritad av Slas. Folk i olika åldrar samlade på ett trivsamt torg omgivet av en tätt bebyggd stad med en varierad och levande arkitektur. En sorts målbild för den stad vi idag talar så mycket om, och så desperat försöker åstadkomma. Den ekologiska, täta, funktionsblandade och promenadvänliga staden. Den stad som vi så oerhört sällan ser röken av i dagens stadsbyggande. Ett stadsbyggande där låga, enformiga och identitetslösa punkthus istället rullas ut som monotona bombmattor.

Varför ska det vara så svårt?

….och jo, jag vet, det skulle kunna vara Järntorget i Gamla Stan, men i Slas förenklade version kunde det lika gärna vara en sinnebild av morgondagens stad.

Operation Karlstad blir oroade….

De vackra gamla stenhusen i hörnet Herrgårdsgatan och Norra Kyrkogatan.

I dagens NWT den 24 maj läser vi att Peab vill bygga nytt och förtäta i korsningen Norra Kyrkogatan och Herrgårdsgatan. Och att Karlstad Kommun kikar på en detaljplaneändring. Detta gör Operation Karlstad oroade.

Längs Herrgårdsgatan öster om Östra torggatan ligger nämligen en av stadens mest välbevarade och intakta rader av fastigheter från tidsperioden 1867-1940. Just i den nämnda korsningen ligger två synnerligen vackra stenhus, ett tvåvånings och ett trevånings, i sällsynt välbevarat originalskick. Hus av en typ där få idag finns kvar efter de otaliga rivningsvågor som härjat genom stadens gator. Vackra, karaktärsfulla, fullt funktionella hus. Vem, med förståndet i behåll, skulle få för sig att riva dessa hus?

Identiska smidesbalkonger vittnar om att husen ev. ritats av samma arkitekt.

I Karlstad Kommuns egen nyligen framtagna förtätningsstudie skriver man själv att man ska värna stadens äldre bebyggelse. Att då börja själva förtätningsprocessen just med att riva några av de allra äldsta husen på en av de vackraste och mest intakta gatorna i stadens centrum förefaller därför mycket märkligt.

Hela miljön runt domkyrkan är idag sällsynt välbevarad och här borde kommunen i samverkan med fastighetsägarna istället sträva efter att skydda den befintliga bebyggelsen och se till att den får den skötselnivå den förtjänar.

Operation Karlstad ska omgående titta närmare på saken och återkommer med fördjupad information inom kort.

Uppdatering 2008-05-27 | Operation Karlstad har nu fått glädjande besked från såväl Stadsbyggnadsdirektör Gunnar Persson som Karlstad Kommuns Stadsbyggnadsnämnd att inget av de nämnda husen är aktuellt för rivning. Det hus som hotas av rivning är gamla Nermans Tryckeri på Norra Kyrkogatan, idag hemvist åt Dansstudion med närmare 1500 aktiva dansungdomar varje vecka. Hur man tänkt lösa den frågan är en annan historia….

Kommunfullmäktige i Karlstad efterlyser en bred debatt kring stadsbyggandet. Bravo!

I NWT kan vi den 6 december läsa en artikel om hur man på Kommunfullmäktiges senaste sammanträde bland annat diskuterat höghusens vara eller inte vara i Karlstad. Inte oväntat är stadsbyggnadsnämndens ordförande Håkan Holm för, medan en rad andra är mer tveksamma, som t ex Mattias Fröding (kd).

Att frågan diskuteras är glädjande. Och ett friskhetstecken för stadsmiljödebatten. Debatten om höghus är aktuell i de flesta svenska kommuner efter att miljöfrågan seglat upp på dagordningen.

–Vi behöver förtäta mer och då måste vi tillåta lite högre bebyggelse. Alternativet till förtätning är att breda ut staden och det är mycket sämre ur miljösynpunkt, säger Håkan Holm i artikeln.

Och för en gångs skull är jag benägen att hålla med honom. Så långt har Håkan Holm nämligen gjort sin hemläxa. Det är idag ett väl känt faktum att det är klart mer ekologiskt gynnsamt att förtäta och utvidga den befintliga stadskärnan än att satsa på externa etableringar.

Men en förtätning måste ske på stadens villkor, och med ett bibehållande av stadens estetiska och kulturhistoriska värden. Och det är här Håkan Holm förefaller ha slutat läsa sin stadsplaneringsläxa. Estetik och kulturmiljö är inte Håkan Holms starkaste sidor. Dessutom motsäger Håkan Holm sig själv ideligen när han ena stunden pratar om att vi måste förtäta, och nästa stund pratar sig varm för externa etableringar. I sin argumentation använder han uppenbarligen det som bäst tjänar hans syften för stunden.

Visst kan vi bygga höghus i Karlstad. Och jag tycker faktiskt att vi bör göra det. Men placeringen av dem bör ske med omsorg. Hus ska samverka med och förhålla sig på ett naturligt sätt till den miljö och den omgivning där de placeras, oavsett om de är höga eller låga. Höga hus placeras t ex lämpligen på höga platser. Inte på låga. De kan inte bara placeras ut på måfå. Då slår de sönder formatet i och helhetsintrycket av staden och skapar förvirring och otrivsel.

Det nya höga passivhuset ute på Orrholmen är, precis som Mattias Fröding också hävdar i artikeln, ett talande exempel på en direkt olämplig placering av ett höghus. Huset har ingen som helst koppling till sammanhanget utan slår snarare sönder det befintliga områdets väl sammanhållna karaktär och skyline. Det är dålig stadsplanering. Och det behöver vi inget mer av. Idén med passivhus ser jag dock gärna mer av.

Ett annat exempel på direkt felaktig placering av ett höghus är längst ute på udden av Tyggårdsviken. Den placeringen är faktiskt närmast rena skolboksexemplet när det gäller dålig stadsplanering. Miljön längst ute på udden borde istället vara fri från bebyggelse, en småskalig allmänning som blir ett inbjudande första möte med området för gångtrafikanter från Herrhagen och anländande båtgäster från Vänern.

Hela projekteringen ute på Tyggårdsviken känns kraftigt överexploaterad, dåligt genomtänkt och borde ses över. Det är olyckligt när exploatörerna börjar ta över rollen som stadsplanerare.

Därför är det glädjande att flera borgerliga ledamöter på sammanträdet efterlyste en bred, allmän debatt om hur Karlstad ska se ut i framtiden. Och att idén om att anordna en sådan välkomnades även av Håkan Holm. Det ger trots allt anledning till en viss optimism på stadsmiljösidan.

(Insänd som debattartikel till NWT den 6 dec 2007)

Läs också tidigare inlägg Karlstad 200 000 – Karlstad Sjöstaden samt Vilken stad är det vi håller på att bygga?