Byggnadsnämnden uppvisar kulturhistoriskt förakt

Gula VillanEfter kommunsammanläggningen 1971 började Byggnadsnämnden inventera byggnader och bymiljöer i de nya kommundelarna för att få kunskap om detta nya arbetsfält. För att materialet även skulle fylla kraven för antikvariska bedömningar bildade byggnadsnämnden, efter önskemål från landsantikvarien och kulturnämnden, under byggnadsvårdsåret 1975 en kommitté. Kommitténs antikvariska inventering, utvärdering och dokumentation av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer har bedrivits i etapper sedan 1976 intill denna dag”. Så skriver dåvarande stadsarkitekten Per Lagergren 1984 i inledningen till den omsorgsfullt genomförda Kulturmiljöinventering som han och Kommitten för kulturhistorisk bebyggelse lämnar ifrån sig i januari samma år. Vidare skriver han “till sitt förfogande har kommittén haft en arbetsgrupp av tjänstemän från Värmlands Museum, fastighetskontoret, kulturförvaltningen, stadsarkitektkontoret och stadplanekontoret”. Lagergren låter oss därmed förstå att inventeringen inte varit ett enmansarbete utan att den genomförts med en sällsynt bred förankring. Han avslutar förordet med orden “för dem som arbetat med inventeringarna och sammanställningen av det digra materialet är det en förhoppning att detta skall bli till gagn för det byggnadsvårdande arbetet i vår kommun”. Hur mottogs då inventeringen? Jo, den 15 november 1984 beslöt Kommunfullmäktige att att ge åt uppdrag åt Byggnadsnämnden i Karlstad att “efter samråd med Kulturnämnden och sakkunniga i Värmlands Museum ägna dessa objekt synnerlig omsorg”.

1984 hade det gått 119 år sedan vi började bygga upp Karlstad igen efter den stora stadsbranden 1865. Mestadels var det därför hus från tiden närmast efter branden, dvs perioden 1865–1910, som fanns förtecknade i inventeringen. Av dem före branden fanns ju av förståeliga skäl inte så många kvar. 1984 hade vi dessutom precis lämnat två decennier av exempellösa rivningar i våra gamla svenska stadskärnor bakom oss. Den som kan sin Karlstadhistoria vet att Karlstad redan vid denna tid var en av regionens allra hårdast drabbade städer när det gäller rivningar, möjligtvis i konkurrens med Kristinehamn, där citykärnan vid denna period var så söndertrasad att staden i folkmun fick smeknamnet “Lilla Beirut”.

Idag är det 2006. 22 år har gått sedan inventeringen gjordes. Och jag sitter och bläddrar bland objekten som Byggnadsnämnden fick i uppdrag att visa “synnerlig omsorg om”. Det är i sanning ingen uppmuntrande läsning. Mängder av husen i förteckningen har på blott 20 år fallit offer för grävskopornas klor. I vissa fall har hela kvarter försvunnit. Det är nästan som om ännu en stadsbrand härjat just bland husen i förteckningen. Hur kunde det bli så här? Var det en bevarandeförteckning eller en rivningsförteckning? Jag undrar vad de som var med och jobbade med förteckningen känner idag? De som lade ner åtta år på att göra den. Och vad tycker de som satt i Kommunfullmäktige den 15 november 1984. De som gav i uppdrag åt Byggnadsnämnden att “efter samråd med Kulturnämnden och sakkunniga i Värmlands Museum ägna dessa objekt synnerlig omsorg”? Vad hände?

Inventeringar av kulturhistoriskt intressanta miljöer har gjorts vid flera tillfällen i Karlstad Kommun. Det är digra arbeten som kostat många tusentals timmars arbete. De flesta av dem står idag och samlar damm i hyllor och säkerhetsvalv uppe på Karlstad Kommuns Stadsplaneringsförvaltning. Mig veterligen är inventeringen från 1984 den i särklass mest omfattande som gjorts i Karlstad. Och också den som gäller än till denna dag. Men som nu successivt håller på att ersättas av det sk Arkitekturprogrammet, som är under utarbetande.

Under tiden fortsätter Karlstad Kommuns Byggnadsnämnd anno 2006 att använda 84-inventeringen som rivningslista. Senast rev man ett av Karlstads sista 1800-talshus på Västra Torggatan när det “stod i vägen” för Mitt i Citys grävskopor. I inventeringen från 1984 så står det: “Gågatan kantas av blandad bebyggelse som genom sin gruppering ändå skapar en sammanhållen enhet. Hörnbyggnaderna är stora och pampiga fyravåningshus, mellan dessa finns tvåvåningshus från 1800-talets slut som ger en bild av hur stadsbebyggelsen tedde sig innan man började bygga fyravåningshus. Därigenom har husen stort stadshistoriskt och även miljömässigt värde.”

Ett annat aktuellt exempel är stadsdelen Viken. Av de 16 hus som man skulle ägna särskild omsorg enligt inventeringen har man rivit mer än hälften. Men man nöjer sig inte med det. Så nu har man ställt in siktet på några av de kvarvarande husen. Wennbergsvillan från 1903 är ett av dem. Wennbergsvillan, även kallad Gula Villan, är en av de äldsta kvarvarande trävillorna utanför Kvarteret Almén och är en riktig gammaldags trädgårdsidyll. Villan är i ett med Karlstadmått mätt, sällsynt välbevarat originalskick. Exteriört har den en rikt dekorerad och helt intakt panelarkitektur med ornamenterade takfötter, bevarade originaldörrar och fönster samt en intakt glasveranda. Interiört finns alla den gamla tidens inredningsdetaljer kvar – som höga pardörrar med franska speglar och patinerade mässingshandtag, dekorerade bröstpaneler, flera vackra kakelugnar, ornamenterade stukaturer i taket, trägolv med breda tiljor och allt det där som kännetecknar sinnebilden av ett klassiskt “kulturhus”. Villan bär dessutom på en intressant historia. Den byggdes av Wennbergsfamiljen när Wennbergs Mekaniska Verkstad strax efter förra sekelskiftet flyttade från sina trånga lokaler på Drottninggatan till de nybyggda på Viken, en vid denna tid närmast oexploaterad stadsdel. Gula villan tjänstgjorde de första åren som bostad åt delar av familjen Wennberg, senare bland annat åt Elov Tengblad, rektor på Karlstads Högre Allmäna Läroverk (idag Tingvallagymnasiet). Idag är Gula Villan hemvist åt föreningen Kris. Men nu ska den bort. Innan året är slut ska grävskoporna förpassa villan till historieböckerna. Företaget Karlstadhus ska bygga en lång rad identiska hyreshus på platsen och får, kan man anta, en bättre ekonomi på sin kalkyl om man även får riva Wennbergsvillan. Det tycker Karlstad Kommuns Byggnadsnämnd är helt ok. Trots att Värmlands Museum invänt mot rivningsbeslutet och trots att just Wennbergsvillan faktiskt inte bara finns upptagen i inventeringen från 1984 utan också i det Arkitekturprogram som är under uppbyggnad. Är du förvånad? Jag är det tyvärr inte.

Men jag undrar hur detta är möjligt? Hur kan man så fullständigt strunta i den brett förankrade inventering som gjordes 1984? Och om det nu mot förmodan inte är denna förteckning som gäller för bevarande av Karlstads kulturmiljöer så undrar jag vilken förteckning Byggnadsnämndens ledamöter baserar sina rivningsbeslut på. För nog måste ni väl ändå ha en kulturhistorisk agenda att basera era beslut på? Jag, och många kulturmiljöintresserade Karlstadbor med mig, både unga och gamla, tycker i så fall att det är hög tid att den förteckningen får se offentlighetens ljus så att den kan debatteras. För ni river väl inte helt planlöst?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s