Historien om en pusselbit till historien….

Nu ska jag berätta en historia om spilld mjölk för dig. Du vet en sån som man enligt ordspråket inte ska gråta över. Men i det här fallet var det en ganska speciell mjölk som spilldes. En kulturmiljö. Eller flera stycken faktiskt. Och när en kulturmiljö spills, så spills en pusselbit till historien. För evigt. Då är den definitivt historia. Försvunnen. Det här är historien om en inte så liten pusselbit. Åtminstone inte med Karlstadmått mätt.
      Du känner säkert till historien om Sola i Karlstad. Du vet värdshusflickan med det soliga humöret. Hon som levde i Karlstad på 1700-talet, men vars namn lever än idag som en sorts galjonsfigur för Karlstad och för Karlstadborna. Var statyn av henne står vet du säkert. Men känner du till var hennes värdshus låg?
      Det gör jag. Åtminstone var själva grunden låg. När man år 2003 grävde för att bereda väg för Mitt i City satte man nämligen spaden just i den. På Värmlands Museums webbplats står bland annat följande att läsa: ”Vad arkeologerna gräver fram kan vara svårt för en lekman att se, men inne vid undersökningsplatsen kan man se spåren av en gårdsplan och ett uthus som kan dateras till sent 1600-tal, kanske tidigt 1700-tal. Enligt uppgifter från arkiven ska Eva Holtz, ”Sola i Kallsta”, ha haft sin krog på den här tomten under sent 1700-tal. På så vis kan man anta att det faktiskt är Sola i Kallstas hus som man gräver fram. En pusselbit i historien om staden.”
      Studerar man bilder från utgrävningen visar det sig att det man fann var en till stora delar intakt 1700-talsgrund, med rester av ett trägolv och nedgång till en rejält tilltagen matkällare. En inte så liten pusselbit skulle jag vilja säga, i en stad som byggt sitt varumärke just kring historien om denna kvinna. Ett varumärke som dessutom tillhör ett av de starkare i Sverige. I klassen stadsvarumärken.
      Nåväl. Vad hände då sedan med denna ”pusselbit i stadens historia”? Sprang Länsstyrelsens kulturmiljöchef benen av sig när det häpnadsväckande fyndet uppdagades. Blev hon upphetsad av glädje och började smida planer om hur fyndet på bästa sätt skulle kunna förvaltas. Nej. Inte direkt. När jag för en tid sedan ställer frågan om hon var där och tittade, så funderar hon först ett kort ögonblick. Liksom för att tänka efter – hmmm – låt mig se….hur var det…gick jag dit och kikade? Så kommer svaret. –Nej, jag gjorde nog inte det.
      Märkligt. Eller hur? Och håll i dig, fortsättningen på historien blir än märkligare. Tro mig. För vad hände egentligen sedan med Solas värdshusgrund? Ligger den kvar där nere under marmorgolven och klädställen på Carlings jeansaffär? Eller packade man omsorgsfullt ner den i lårar i avvaktan på ideer om hur den bäst ska kunna exponeras för Karlstadborna och för turisterna? Nej. Den grävdes upp med caterpillar och kördes på tippen. Där hamnade också de närmast intakta delarna av den gamla skepparegatan, där sotet från stadsbranden fortfarande låg i tjocka lager, tydligt synligt, i rännstenen. Inte ett spår av dessa pusselbitar till Karlstad historia finns kvar idag. Alltsammans kördes på tippen. Jodå, du läste rätt. På tippen. På soptippen.      
      När jag för en tid sedan ringde runt till dem som på olika sätt var involverade i projektet och som man kan tycka borde ha reagerat, länsantikvarien, arkeologerna, våra kulturmiljöansvariga, projektledarna för bygget, cheferna för byggkonsortiet, kommunens informationschef med flera, ja till och med landshövdingen, Eva Eriksson, är intresset, för att uttrycka det milt, svalt för att diskutera frågan. Istället uppvisar de allesammans en kylighet och ett ointresse som överraskar mig.
      När jag frågar en av arkeologerna som var chef för utgrävningen 2003 hur de resonerade när de valde att kasta alla de 300 år gamla grundstenarna från Sola i Karlstads värdshus på tippen, svarar han kyligt ”I mina ögon är stenar äldre än så”. Och i samma ögonblick lär jag mig ett och annat om hur arkeologer tänker. Idag är samma person kulturmiljöchef på Värmlands Museum. Är det så här han och hans kollegor tänker vårda Karlstads kulturmiljöarv?      
      Vissa av dem jag pratat med hävdar att de inte kände till det. Andra blir uppenbart besvärade, liksom skruvar på sig i luren. Vissa blir direkt misstänksamma och somliga fientliga. Varför gräver du i det där? Det var ju flera år sedan. Sedan finns det ett litet fåtal som formligen excellerar i att inte uppvisa några sinnesrörelser alls.
      Som den dåvarande länsantikvarien. När jag här om dagen frågade honom hur man resonerade när det stod klart att man funnit resterna av Solas värdshus, svarar han först att han inte hade med frågan att göra. Men sedan säger han att Sola egentligen inte alls var ”en särskilt intressant person för länets utveckling” utan ”en enkel värdshusflicka”. I hans ögon, säger han, var Sola kort och gott ”en sentida person från 1700-talet”. Historien om Sola är ju bara en myt, säger han. Jag kan inte se att något fel har begåtts och om jag haft inflytande på beslutet så hade jag inte agerat annorlunda, avslutar han. Och jag undrar i mitt stille sinne om detta verkligen är Länsstyrelsens officiella ståndpunkt i frågan?
      Men, var och har ju rätt till sin egen åsikt. Vi lär av historien att vi inget lär av historien, säger ordspråket. Om det stämmer? Vi får väl se. För nu är den i alla fall berättad – historien om Sola i Karlstads värdshusgrund – den historiska pusselbiten som slängdes på tippen. Om kulturmiljövård och kulturmiljövårdare i Karlstad år 2003.
      Är jag verkligen den enda som är upprörd?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s