Kvarteret som sprängdes. På bloggen biopolitikos väcks flera intressanta frågor kring dagens stadsbyggande. Högaktuella frågor för Karlstad.

Rubriken har jag delvis lånat från ett intressant inlägg på bloggen biopolitikos. I inlägget ställer skribenten flera intressanta frågor kring hur dagens stad byggs. Samma frågor borde vi ställa oss här i Karlstad.

En handlar om varför det i dagens stadsbyggande verkar finnas en ovilja att bygga i form av traditionella slutna kvarter, sk rutnätsstad. Och frågan är onekligen befogad, inte minst här i Karlstad. Den traditonella rutnätsstaden, dvs med fastigheter som bildar slutna kvarter, har skyddade innergårdar och som ger tydligt definierade gaturum med fasader längs gatan, visar sig vara den i särklass mest populära bebyggelsestrukturen. Empiriska studier visar nämligen att (Rådberg, Attraktiva kvarterstyper KTH, Stockholm 2000) just bebyggelsestrukturen den tyngsta parametern i människors bostadsval. Av flerbostadshus ligger de slutna kvartersformer, som slutade byggas i och med funktionalismen, högt över funktionalismens sol-optimerande lamellhusplaner. Då har man dessutom uteslutit andra faktorer som avstånd till stadscentrum, service, handel mm. Sammanhållen kvartersstad vinner ändå på knock-out.

Dessutom är det just denna typ av byggnation som vi rent allmänt definierar just som stad. Ända byggs flertalet av dagens nya områden, som t ex i Viken, eller på Kanikenäsbanken i Karlstad, istället i form av omsorgsfullt uppbrutna kvarter med idel fristående hus, lamellhus, punkthus, höghus och parkeringshus. Varför? Varje jämförelse mellan såväl bebyggelsestruktur som kvadratmeter-pris visar ju med all önskvärd tydlighet att slutna kvarter utklassar lamellhus vad gäller faktisk attraktivitet. Dessutom omöjliggör de fristående husen framväxten av sammanhängande gatustråk med kommersiella lokaler, en förutsättning för ett levande stadskvarter.

Nästa fråga, eller kanske snarare farhåga, som väcks av skribenten, är det allt vanligare misstaget att låta bygga hela stadsdelar i ett enda svep. Oftast med en enda byggherre. I Karlstad är detta idag mer eller mindre en regel. Viken, Kanikenäsbanken och Vågmästaren är bara några exempel. Resultatet blir då oftast vad vi tidigare här på bloggen kallat ”kaviartubsarkitektur”, dvs man ritar en enda typ av fastighet som sedan kopieras, och som likt ett smörgåspålägg breds ut över hela området. Resultatet blir kyligt enformiga stadsdelar bestående av identiska fastigheter i monotont prydliga vaktparader. Utan utrymme för varken kommersiella lokaler eller offentliga byggnader. Att det blir billigt, det förstår jag. Men blir det bra? Knappast. Dessa stadsdelar saknar all den dynamik och mångfald som kännetecknar ett traditionellt stadskvarter som fått växa fram, hus för hus, årtionde för årtionde. Man bygger bostadsområden istället för stadskvarter. Och cementerar därmed citykärnans möjlighet att växa.

En tredje fråga är formatet. Inne i citykärnan har vi flera exempel där hela kvarter rivits och ersatts av en enda fastighet, eller av en rad fastigheter med ett allt för likartat uttryck. Likt förlista vikinglinefärjor dominerar de stadsbilden och slår sönder småskaligheten och dynamiken. Halva Karlstad innerstad har sargats på det här sättet. Duvanhuset, Åhlenshuset, Mitt i City samt stora delar av östra torggatan och drottninggatan är exempel på detta. Detta är tydliga exempel på en oansvarig stadsplanering där kortsiktiga kommersiella intressen får gå före estetik och mångfald. Nu pratas det om ännu fler gallerior inne i Karlstads lilla rutnätsstad från 1800-talet. Hela stadskärnan ska tydligen förvandlas till en galleria. Så kan vi alla bli lyckliga konsumenter. Det är olyckligt. Och jag ser ingen tendens till förändring. Karlstad är ingen storstad, kära kommunalpolitiker. Karlstad är en liten charmig residensstad, byggd på 1800-talet i form av en rutnätsstad. Med en citykärna där det tar fem minuter att gå från ände till ände. Karlstad är inte Manhattan. Eller Stockholm. Den typen av format som funkar där, funkar inte i en så här liten stad. Är det en typen av städer ni vill bygga, så flytta dit. Här blir det fullkomligt galet. Ju förr ni inser det desto bättre.

Att staden måste kunna växa, och förnyas, är en självklarhet. Nya hus och stadsdelar kommer ständigt till. Det är inte kring detta debatten borde handla. Den borde istället handla om hur man bygger staden. Vilken stad är det egentligen vi vill ha här i Karlstad? Jag tycker att det är hög tid att den frågan debatteras i ett större sammanhang. I former där fler kan vara delaktiga. Den modell man idag använder med sk samråd inser alla och envar är otillräckliga. Handen på hjärtat Karlstad Kommun. Hur många besökare har ni haft på era senaste samråd? 10? 15? Jag har själv varit på några och vet att det ungefär där det ligger. Det är naturligtvis inte tillfredställande. Om det nu inte ligger i ert eget intresse att deltagandet är lågt förstås. Men så kan de väl knappast vara. Nej. Hitta nya former för samråden. Öppna upp för en bredare debatt. Låt oss spänna bågen för att bygga en stad lika värdig och stolt som den man byggde upp efter branden. En stad som hade rykte om sig att vara en av de vackraste i Skandinavien. Det tycker jag vi är skyldiga vår gamla residensstad Carlstad, den gamla Thingwalla.

Annonser

9 responses to “Kvarteret som sprängdes. På bloggen biopolitikos väcks flera intressanta frågor kring dagens stadsbyggande. Högaktuella frågor för Karlstad.

  1. Du skriver:
    ”Karlstad är inte Manhattan. Eller Stockholm. Den typen av format som funkar där, funkar inte i en så här liten stad.”

    Saken är ju den att den stadsbyggnadsprincipen inte heller fungerar i Stockholm. Och på Manhattan bygger man överhuvudtaget inte så.
    Vi måste återupprätta den täta kvartersstaden som norm i byggnationen igen, även i Stockholm och andra svenska städer.
    Sluta bygga bostadsområden helt enkelt!

  2. Jag håller fullständigt med dig. Stadsbyggandet som hantverk och kunskapsområde verkar formligen ha kollapsat i Sverige. Både bland arkitekter och stadsplanerare. Och frågan är varför. Och vad vi ska göra åt det. Har du några idéer? Själv kämpar jag med näbbar och klor här i Karlstad. Bland annat via den här bloggen 🙂 Men det råder rejäl motvind.

  3. Ja. Vi har idéer och det är därför vi startat upp Yimby i Stockholm! Vi bloggar på yimby.se, skickar mail och brev till politiker, arkitekter och byggbolag, skriver inlagor till byggnadsprojekt, har en grupp på facebook (med drygt 1100 medlemmar) med mera. Vi får väl se om vi kan lyckas få stadsplanerare, arkitekter och andra att förstå att det är den klassiska kvartersstaden och inte uppbrutna nyfunkisområden som vi vill bo i…

  4. Intressant. Har varit inne på er sida och läst litegrann. Kul att ni fått så bra uppslutning och respons. Diskussionen behövs verkligen. Och precis som ni också noterat så förefaller det mig som om det råder samma idétorka över i princip hela Sverige. Jag kan bara inte riktigt förstå vad det beror på. Det kan väl ändå inte vara så att vi hamnat i ett limbo i kampen mellan traditionell rutnätsstad och funktionalistisk punkthusstad. Även om det faktiskt förefaller så stundtals. Försöker man prata rutnätsstad med dagens planarkitekter blir man inte sällan bemött som om man svurit i kyrkan. Motståndet är närmast sektlikt. Nu är ju dock inte rutnätsstaden någon sorts generell mirakelkur för stadsbyggande som jag ser det. Snarast handlar det väl om att förmå se vad som bäst lämpar sig för den plats där staden byggs. Den ljumma soppa av trista, idelösa, och till förvirring likartade punkthus a la funkislight som rullas ut i långa rader över hela Sverige idag, inte sällan i fantastiska, vattennära lägen, är sannerligen sorgliga och kommer sannolikt att gå till historien som vår tids motsvarighet till 1960-talets miljonprogram. Vart tog mångfalden och visionerna vägen?

    Men vart ligger då problemets egentliga kärna? Är det förlusten av stadsplanen som planeringsdokument? Är det en brist i utbildningen av planarkitekterna? Det är viktigt för debatten att den förblir bred, öppen och konstruktiv och inte drunknar i ett i mina ögon mindre fruktbart hårklyveri kring t ex nyurbanism eller funktionalism, eller höghus kontra lägre.

  5. Intressant att du jämför med miljonprogrammet.
    Jag gör det själv i botten på denna bloggpost:
    http://www.yimby.se/2007/12/byggforetag%2c-arkitekter-o_396.html

    Rutnätsstaden är absolut ingen mirakelkur, men jag ser den som en slags grundförutsättning för att lyckas göra något med resten. Får du inte till en vettig grundstruktur så är det det svårt att fixa resten..

    Flatheten och likheten mellan områden är beklämmande. Det verkar som att arkitektbyråerna/byggbolagen drar igång sina program, trycker copy/paste, väljer paletteverktyget o väljer en liten annan nyans av gult än förra gången, klistrar in huset på någon äng o så är det klart.

    Jag vet inte var problemet sitter. Kanske idén som ljusets viktighet sitter djupt hos arkitekterna? Trots att alla siffror visar på att det inte är i uppbrutna och snedställda hus vi vill bo…

  6. Jag kan inte hålla med dig mer. Bor själv i ett gamamlt hus som renoverats lite vårdslöst på Drottninggatan 5 med utsikt mot ett fruktansvärt shabrak till hus och en ful och trist gata nedanför balkongen. Jag funderar ibland på vad som fanns mitt emot oss tidigare. Är inte från Karlstad från början men det gör ont i hjärtat när jag läser om vad man gjort med staden och vad som fortfarande än idag görs.

  7. Ja, visst är det sorgligt. Tyvärr finns det ingen som helst vilja att lyssna från de som bestämmer, varken på stadsbyggandsförvaltningen eller i stadsbyggnadsnämnden. Istället ses man som en gnällspik. Det är oerhört trist. Jag har slagits för de här frågorna i drygt två år nu och bara mötts av sura miner från makthavarna. Nu börjar musten gå ur mig, det måste jag erkänna. Tyvärr. Känner mig allt för ensam på barrikaderna.

  8. Miljonprojekt såsom Orrholmen känns öppna gröna och varierade i jämförelse med de nya tex Vågmästaren

    Har man helt glömt bort att de boende vill göra mer i sitt område än sitta inne i sin lägenhet och stirra in till grannen ,som bor i en identisk huskropp.

    Ställ krav på byggbolagen så den yttre miljön tillvaratas, staden ska varken skymmas ,gömmas eller dränkas i betong och glas.

  9. Jag håller med dig. Någonting har gått förlorat i stadsbyyggandet. Stadsbyggarna klarar inte längre sitt uppdrag. Man klarar inte längre att bygga miljöer. Inte heller klarar man att hantera gränsdragningen mellan privat och offentligt. De områden man bygger idag ser ut som om man slängt ut husen huller om buller, utan tanke. Det är märkligt hur det kunnat hända.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s