Stadsbyggandet i Karlstad framstår alltmer som ett skenande lok. Är det verkligen så här vi vill ha det?

”En strategi för att utveckla de mellanstora städerna förutsätter helt andra samhällsöverväganden än den förtätningsdiskussion som i första hand är en storstadsangelägenhet. Märkligt därför att se kommunalråden från sex mellanstora framtidsstäder sätta ner foten i en fråga som egentligen inte är deras problem”, skriver Erik Berg i ännu ett läsvärt inlägg på den utmärkta bloggen Approximation med anledning av en på DN Debatt publicerad debattartikel om stadsförtätning, skriven av tre generaldirektörer och sex kommunalråd.

Begreppet stadsförtätning har snabbt kommit att bli ett buzzword, ett sorts modeuttryck som varje kommunalpolitiker som vill ge sken av att vara modern och framåt gärna slänger sig med i olika sammanhang. Karlstad är inget undantag. Men vad innebär stadsförtätning egentligen? Är det en sorts generell mirakelkur som ser likadan ut och fungerar lika bra såväl i storstaden Stockholm, som i små och mellanstora landsortsstäder som Karlstad och Kristinehamn? När man hör kommunalpolitiker lite onyanserat resonera i ämnet förefaller det onekligen vara just så.

I verkligheten är stadsförtätning dock ett komplicerat och mångfacetterat ämne som ingalunda kan appliceras rakt av utan omfattande insyn, samt hänsyn till stadens storlek och läge, vilket Berg också kommenterar. Berg skriver som vanligt insiktsfullt och nyanserat och hans artikel är därför en alldeles utmärkt startpunkt för den som vill fördjupa sin kunskap om begreppet stadsförtätning.

Jag är själv långt ifrån någon expert på området, men jag har i decennier sett såväl hur oerhört illa det kan gå när de styrande i en stad okritiskt applicerar ny arktitektur och nya stadsmiljölösningar mer baserat på en sorts änglig önskan efter att sätta ett eget avtryck och bli en del av tidens strömning än av omsorg om den plats där de ska fogas in. Hur många av våra vackra historiska värmländska stadskärnor har inte slagits sönder och samman just av denna märkliga oförmåga att i större omfattning se till plats än till tid. Av gallerior, arkader, gigantiska kommunhus, landstingshus och kontorskomplex vars vulgära format haft en fullkomligt förödande effekt på den småskaliga citykärna där de sprängts in. Men också av gigantiska externa köpcenter som (och vem hade inte kunnat räkna ut det) dränerat staden på den köpkraft som är själva förutsättningen för dess existens. Vissa städer, och stadsdelar, har så fullkomligt slagits sönder och berövats sin stolthet att jag betvivlar om de någonsin hämtar sig igen. I alla fall inte utan en omfattande rekonstruktiv stadskirurgi.

Vad beror denna okritiska hållning hos våra kommunalpolitiker då på? Och varför förefaller de näst intill mangrant sakna förmågan att lära av sina föregångares historiska misstag? Är det helt enkelt kunskap som saknas? Efter att ha mött en hel del kommunalråd under de två år jag ägnat min fritid åt att fördjupa mig i saken förefaller just det tyvärr vara en stor del av sanningen. Allt för ofta har jag mötts av kommunalråd som saknar fördjupad kunskap såväl inom arkitektur, stadsbyggnad som lokalhistoria. Än mindre akademisk utbildning inom området. Vad kan det komma sig?

Det här är naturligtvis djupt olyckligt för samhällsbyggandet. Och i förlängningen för tilltron till den politiska modellen. Varför lyckas inte det politiska styret på kommunal nivå attrahera personer med kvalificerad kompetens? Ligger det på något vis inbyggt i systemet självt?

Tittar vi på den sanslösa byggboom som råder i Karlstad idag så finns det all anledning i världen att höja ett varningens finger. För vem kan garantera kvaliteten, överblicken och detaljomsorgen när man bygger så stort och på så många platser på en och samma gång? Hinner man verkligen skapa utrymme för dialog? För kritiska röster att komma till tals? Vore det inte bättre att skynda långsamt?

Tittar man i backspegeln, såväl här i Karlstad som på andra platser där man har byggt stora områden i ett enda svep, ofta dessutom med enda byggherre, finns all anledning att ifrågasätta om resultatet verkligen blivit så lyckat. Risken är, åtminstone i mina ögon, istället uppenbar att man upprepar flera av misstagen från miljonprogramseran. Att kvalitet, estetik och mångfald får stryka på foten för kommersiell stordrift och kortsiktigt egoistiskt vinsttänkande. Då som nu knappast överlagt och medvetet, men reslutatet blir ändock det samma. Många tecken tyder på det. Det är isåfall djupt olyckligt.

På stadsplanekontoret i Karlstad sitter mängder av folk som de facto har både kunskap, engagemang och utbildning på området. Men där går personalen på knäna av den omänskliga arbetsbelastning som ett allt för högt uppskruvat byggtempo medför, bland annat i form av behov nya planer. Snart orkar de inte längre, säger en av deras kollegor. Stadsplanedirektören är ännu ganska ny på sin befattning och behöver få tid att bli varm i kläderna. Och inte blir situationen bättre av att han tvingas sitta på två befattningar, eftersom tjänsten som stadsarkitekt fortfarande är vakant. Och stadsbyggnadsantikvarien, vars huvudsakliga uppgift är att bygga upp det kunskapsunderlag som krävs för att vi ska kunna tillse att de arkitektoniska, estetiska och konstnärliga värdena i vår redan bebyggda miljö, ny som gammal, värnas, är sedan snart ett år långtidssjukskriven. Detta är naturligtvis en ohållbar situation. Vad tror du det får för effekt på omsorgen i de planer som tas fram? Åk ut och kika på plåtladorna på gräsmattan framför Tingvalla Isstadion så får du ett exempel. Det finns många flera. Tydliga exempel på planer som stressats fram i ett allt för högt tempo. Utan tid för nödvändig eftertanke och kritik.

Under devisen Karlstad 100.000 framstår stadsbyggandet i dagens Karlstad i mina ögon alltmer som ett blint skenande lok. Kritiska röster tystas ner och körs över. Kommunalpolitikerna dunkar varandra i ryggen och säljer okritiskt ut strandområden, grönområden och kulturmiljöer till högstbjudande i en takt som vi aldrig tidigare skådat. Allt är till salu. För nu, nu ska det förtätas. Och vi ska bli 100.000 Karlstadbor. Fort, fort, fort. Kosta vad det kosta vill. Och ve den som understår sig att ifrågasätta. Av de kritiska rösterna från arkitekthållet hör man intet. För vem vågar väl äventyra sina chanser att få ett fett kontrakt genom att gå ut och kristisera kommunens byggplaner?

Är det verkligen så här vi vill ha det?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s