Stadsbyggnadsnämnden avslår ansökan om rivning av Vågmästarvillan

I dagens VF läser jag den glädjande nyheten att det nu står klart att Stadsbyggnadsnämnden avslår den rivningsansökan som Vågmästarens bostadsrättförening ansökt om, och som vi tidigare skrivit om här på Operation Karlstads Stadsmiljöblogg.

–Det är hur klart som helst, det finns både plan och ett avtal som säger att huset ska bevaras, säger stadsbyggnadsnämndens ordförande Håkan Holm.

Beslutet är otvetydigt ett steg i rätt riktning i en stad där rivningsraseriet fått härja mer eller mindre fritt i decennier. Beslutet hedrar därmed tveklöst den sittande Stadsbyggnadsnämnden.

I samma tidning läser jag också att nämnden gett klartecken för den här på Stadsmiljöbloggen tidigare omskrivna ombyggnaden av den gamla Trikåfabriken på Herrhagen. Och att man då ställt krav på att byggnadens karaktär och utformning, såväl exteriört som interiört, ska bevaras. Det är sålunda två ansvarsfulla och kloka beslut på kort tid, vilket är mycket glädjande.

Det återstår nu dock att se om detta är tecken på en ny, mer framsynt, och restriktivare hållning när det gäller synen på kulturmiljöernas värde, i enlighet med de formuleringar som framförts i Karlstad Kommuns nyligen framtagna och synnerligen välskrivna Förtätningsstudie, eller om man genom dessa beslut anser att man nu har en rivning innestående.

Jag tänker då närmast på den rivningsansökan som inlämnats för Karlstadstidningens gamla tidningshus, byggt på 1870-talet, ett hus som ur ett kulturhistoriskt perspektiv har mycket gemensamt med Kanikevillan. Båda är ju arkitektoniskt sett förhållandevis enkla hus, men med oerhört starka, nästan milstolpelika, kopplingar till stadens kulturhistoria och ekonomiska framväxt.

Historiskt sett är Karlstad oomtvistligen en av Sveriges i särklass hårdast drabbade städer när det gäller förluster av kulturmiljöer. Allt för ofta har oersättliga kulturmiljöer på ett oansvarigt sätt använts som spelmarker på det politiska spelbordet. Det är ovärdigt, oansvarigt och olyckligt. Låt oss därför hoppas att dessa beslut, trots mina farhågor, är början på en ny epok. En epok där kulturmiljöer inte längre offras i politiska kompromisslösningar. En epok där vi i framtiden får se ett stadsbyggande och en tillväxtstrategi som går hand i hand med värnandet om Karlstads kulturhistoriska arv.

Jag vill faktiskt vara försiktigt optimistisk och hoppas att så faktiskt är fallet. Och jag tror faktisk att även de mest inbitna exploateringsivrarna på kommunen skulle tjäna på det. Med ett sådant förhållningssätt tror jag nämligen att de skulle få ett bättre debattklimat och ett bättre gehör för sina exploateringplaner och tillväxttankar.

Det var hur som helst två kloka beslut av Stadsbyggnadsnämndens ledamöter. Det hedrar dem och glädjer, är jag övertygad om, många Karlstadbor. Inklusive mig själv. Och stärkt av detta går kampen för ett bättre Karlstad nu vidare.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s