Leve staden. Leve den. Eller……?

I eftermiddags hade jag ett intressant och lärorikt möte med en av våra mest erfarna stadsbyggnadsarkitekter. Ett möte som gav mig några ytterligare pusselbitar kring frågan varför man inte bygger mer stadsmässigt.

Den bild som i mina ögon framträder här är att stadsplanerarna i grunden inte längre tror på en stadsmässighet med offentliga lokaler i bottenvåningarna. Möjligtvis en enstaka lokal här och där, men inte i den omfattning som förr i tiden. Den tiden är förbi hävdar man, då staden byggdes på det sättet. Det finns inget utrymme för en massa småbutiker. Nu tar man bilen och handlar allt på stora shoppingcenters. Och jag undrar – är det verkligen så?

–Vi får ingen som vill bygga med butikslokaler i bottenvåningarna längre, eftersom man hävdar att det inte finns någon efterfrågan på sådana. Vill du åtgärda det problemet så tror jag att det är till byggbolagen du måste vända dig, fick jag som råd.

Kan det verkligen vara så att den tiden är förbi? Att visionen om stadsmässighet är en orealistisk romantisk dröm. Jag har svårt att tro det. Men frågan måste naturligtvis utredas och besvaras.

Att det kan vara svårt att åstadkomma stadsmässighet i områden som ligger långt från den befintliga citykärnan, det har jag full förståelse för. Typ Hammarby Sjöstad, eller för all del Jakriborg. Det är i alla fall en större utmaning. Och tar längre tid. En absolut förutsättning för stadsmässighet är ju en stor tillgång på människor.

Men i många fall pratar vi ju här om stora, attraktiva, vattennära områden i direkt anslutning till den befintliga staden. Borde det inte vara möjligt att åstadkomma levande stad här? Jag tycker ju det, men jag är ju allt annat än expert på området.

En sak tycker jag dock är ganska uppenbar. Om man inte bygger stadsmässigt, dvs med mer än 85-90% offentliga lokaler i bottenvåningarna, inte ägnar det offentliga rummet med trottoarer, torg och grönytor, stor omsorg, och inte bereder plats åt offentliga byggnader som bibliotek, konserthus och skolor – då ser man redan från start till att det aldrig någonsin blir levande stad.

Gör man däremot det i dessa områden, så tycker jag onekligen att möjligheten borde finnas. Lokalerna fylls säkert inte på en gång, utan det kommer att ta ett tag innan den nya stadsdelen är fullt utbyggd och har hittat sin funktion. Kanske får man finna sig i att vissa lokaler får hyras ut till andra användningar eller till lägre hyror de första åren. Det är säkert ett pris man får betala på kort sikt för att långsiktigt kunna bygga stad. Å andra sidan är det ju extremt lönsamt att bygga bostäder i dessa lägen. Så som helhet borde kalkylen ändå gå att räkna hem. Om nu huset som helhet byggs av en och samma investerare vill säga. Gungor och karuseller typ.

Beslutet huruvida det är möjligt att bygga stad, och om det verkligen är det man vill göra, måste man ta redan innan man startar. Här bygger vi stad. Framtidens stad. Sedan gäller det att vara målmedveten genom hela processen, ha mod och inte tumma på kraven.

Då tror jag att det kan vara möjligt att bygga stad även idag. Men jag är inte säker. Är det inte möjligt så är ju diskussionen inne på fel spår. Då kan vi ju ägna vår energi åt annat.

Frågan är vem man kan vända sig till för att komma till klarhet i en sådan fråga?

PS. Läs om samma debatt på stadsmiljöbloggen Betongelit. DS

Begin with the end in mind. Några tankar om stadsmässighet och utbyggnaden av Karlstad city.

Planeringen av Södra Hamnen i Helsingborg. Foto: Bertil Hagberg

Hösten 2007 påbörjades ett projekt i Helsingborg, Södra hamnen, som i många stycken påminner om det som idag pågår kring Inre och Yttre Hamn i Karlstad. Men, i motsats till i Karlstad, sker planeringen här genom öppen debatt med medborgarna och inblandade aktörer. På Helsingborgs hemsida läser jag bl a:

Men hur vill vi ha det i Södra hamnen? Kanske ska vi försöka vidareutveckla de kvaliteter som finns på Söder och ta fasta på hamnbebyggelsen t ex i form av Tretornfabrikens och sockerbrukets robusta tegelarkitektur. Dra Söders charm västerut mot hamnen och Öresund, med gator, torg, parker, kajpromenader och lokaler i bottenvåningarna. Vi vill eftersträva det attraktiva och spännande stadslivet – klassiska europeiska stadsbyggnadskvaliteter på Söders villkor. Vi kommer att bjuda in till debatt om Södra hamnen och utvecklingen kan följas i SHIP-lokalen på Bredgatan 11, i fd Tretornbyggnaden.

I Karlstad saknas tyvärr denna möjlighet till en kontinuerlig, levande dialog. Här håller man istället envist fast vid sina traditionella så kallade samråd, som ingen, eller i alla fall extremt få, någonsin går på. I den senaste debatten i NWT (I fokus på temat stadsmiljö) har medborgarna visat att frågor om hur staden byggs i högsta grad engagerar och berör dem. Och en dominerande merpart av dem som gjorde sig hörda var dessutom starkt kritiska till det sätt som man hanterar staden på. Vill man skapa förutsättningar för en levande dialog kring stadens utbyggnad borde man tänka om kring samråden och försöka hitta nya former för dem. Varför inte kika just på upplägget som jobbar efter i Helsingborg.

Modeordet framför andra i den svenska stadsmiljödebatten är idag stadsmässighet. Med stadsmässigt avser man en levande blandstad, med publika verksamheter, butiker, caféer och restauranger i bottenvåningarna, och kontor och bostäder ovanpå. Men också med gator, torg och parker. Och liv under dygnets alla timmar. Stad, så som den byggdes förr i tiden helt enkelt. Inte bostäder för sig. Kontor för sig. Och butiker för sig.

Stadsmässighetens otvivelaktiga grundfundament är, och har alltid varit, omsorgen om det offentliga rummet, dvs gaturummet. En stad som vänder sig till, är tillgänglig och inbjudande för den som vandrar gatan ner, det är en stadsmässig stad. För att åstadkomma denna stadsmässighet, detta offentliga rum, krävs först och främst att fastigheternas bottenvåningar utformas så att de ger möjlighet för kommersiell verksamhet. Den regeln har gällt sedan urminnes tider. Och såväl i småstaden som i storstaden. Utan ett levande offentligt rum kan man aldrig få levande stad. Att värna det är därför en absolut förutsättning om vi vill åstadkomma det vi kallar stadsmässighet.

I teorin låter detta ju enkelt, eller hur? I praktiken visar det sig oerhört mycket svårare att åstadkomma. Varför, kan man fråga sig? Frågar man stadsplanerarna själva så hävdar de att exploatörerna är ovilliga att bygga på det här sättet. Kommersiella lokaler i bottenplanen, det är riskfyllt. Tänk om de inte blir uthyrda. Renodlade bostadshus, det ger däremot klirr i kassan. Vattennära lägen och allt. Gör man sedan parkeringar i bottenplanet så blir hyresgästerna jättenöjda. Då kan de parkera utanför dörren. Jag förstår om lägenhetsinnehavarna gillar den lösningen. Men vad tycker övriga stadsbor? För någon levande stadsmiljö blir det inte med en typen av byggande.

Men hur ska vi då göra för att åstadkomma den önskade stadsmässigheten? Tyvärr tror jag knappast att det är lönt att vädja till byggarna och exploatörerna att bygga mer stadsmässigt. Och det är väl knappast heller exploatörerna som ytterst ska bestämma hur staden byggs.

I mitt tycke borde i stället Stadsbyggnadsförvaltningen kliva fram, ställa hårdare krav på stadsmässigt byggande och ta ett mer synligt ansvar för staden än man gör idag. Karlstads kommuns stadsplanedirektör Gunnar Persson och nyutnämnde biträdande stadsarkitekt Pär Höjman är båda rutinerade och erfarna och borde i större omfattning än idag göra sina röster hörda i media. Det är ju trots allt de som i slutändan ansvarar för planerna som staden sedan byggs efter. I alla andra städer är just dessa röster tongivande i Stadsmiljödebatten. Jag skulle gärna se att de blev det också här i Karlstad. Här finns kompetensen och de planmässiga styrmedlen. Ska vi någonsin kunna bygga stadsmässigt igen så måste direktiven och styrningen komma från Stadsplanerarna själva.

I detaljplanen för kvarteret Barkassen i Karlstad, dvs det område i Inre Hamn där det redan flyttat in folk idag, betonar man på flera ställen vikten av att området ska bli just stadsmässigt, med en blandning av butiker, kontor och bostäder. Och ett särskilt kvalitetsprogram har till och med utfärdats för samordning av det offentliga rummet. Det låter bra. Så långt.

Tyvärr har man bara ställt krav på en viss mängd butikslokaler i bottenvåningen på de fasader som vänder ut mot vattnet. Konsekvenserna av detta ser man redan idag i kvarterets inre gata. Här lyser nämligen allt vad stadsmässighet och omsorg om gaturummets gestaltning med sin uppenbara frånvaro. Här har man lagt parkeringsdäck i bottenvåningarna på husen vilket fått till följd att fasaden mot gaturummet består av kompakta, döda och avvisande tegelväggar. Detta är så långt från stadsmässighet man kan komma. Det är inte bra stadsplanering, oavsett vem som är ansvarig för den. Den typen av byggande borde förbjudas i alla innerstadsmiljöer.

Enligt vad jag hört ryktesvägen har man gjort samma misstag kring det torg – trapptorget – som planerats inne i området, dvs inga kommersiella lokaler i bottenvåningarna. Ett torg omgivet av fastigheter utan kommersiella eller offentliga lokaler i bottenvåningarna. Hur har ni tänkt er att det ska kunna bli ett levande torg?

Jag måste tillstå att jag känner mig tveksam till det sätt som man så här långt levat upp till ambitionen om stadsmässighet. På allt för många gator saknas butikslokaler helt. Och på flera av de gator där de faktiskt existerar är det för glest mellan dem. Nästan som om man placerat ut några plikskyldigt så att man ska kunna ha ryggen fri från kritik. Så att man kan säga: –Vi har visst butikslokaler. Kolla här. Nej. Det jag ser gör mig orolig för hur den fortsatta utvecklingen av området kommer att se ut. Riktigt orolig.

Här är mitt tips. Stanna till. Fundera ett tag. Och gör en övergripande väl genomarbetad grovplanering, en stadsplan, där man tar tillvara alla de unika stadsbyggnadsmöjligheter som hela området vid Inre Hamn erbjuder för Karlstad. Då menar jag för hela området. Från tunneln vid Löfbergs Lila ut till Yttre hamnens kaj. Lär av projekten i Lomma och Helsingborg. Eller, för all del av dem som planerade Karlstad efter branden. Den rutnätsstad de ritade 1865 lever vi i än idag. Och ta gärna hjälp av utomstående inspiratörer. Se er omkring i Sverige, Europa och USA efter förebilder.

Begin with the end in mind, som min systers amerikanske fd man, en av USAs framgångsrikare investerare, alltid brukade säga. Börja med slutmålet i åtanke. Planera sedan för att skapa förutsättningar för utvecklingen av den stadsmässighet ni talar om. För ett levande gatuliv och ett levande offentligt rum. Ställ därför tydligare krav på en långt högre andel offentliga lokaler i bottenvåningarna än idag. Inte under 80%. Helst inte ens under 90%. Lär av Karlstads city, där det offentliga gaturummet till nära nog 100% består av kommersiella lokaler. Locka med förmånliga hyror under uppbyggnadsfasen. Och låt samtidigt området få växa ytterligare en våning på höjden här och där för att skapa en större täthet och ett större kommersiellt underlag.

Men en levande stad behöver också dragplåster i form av offentliga lokaler. Så varför inte anlägga det omtalade konserthuset här, kanske ett nytt badhus med spa-anläggning och gym, och varför inte en skola. Och lägg kraft på att stärka det offentliga rummet med rejält tilltagna och snygga torg, parker, grönytor med fokus på gångtrafikanter och cyklister. Det skulle kunna bli så oerhört bra.

Men framför allt. Lyssna på amerikanens råd. Begin with the end in mind.

PS. Vill du läsa om liknande projekt där man gjort just detta, så läs om Lomma Hamn utanför Malmö, Södra Hamnen i Helsingborg eller det pågående och mycket framgångsrika stadsmiljöarbetet i Köpenhamns innerstad.

Så här skulle strandpromenaden längs Kanikenäsbanken kunna byggas…om vi ville det

Med kvartersbundna fasader i gatuliv. Affärer, krogar och caféer i bottenplanen. Och bostäder eller kontor där ovanpå. Pulserande liv under dygnets alla timmar. Arkitektur som är lekfull vad gäller färg och form. Och en inbjudande miljö som känns mer allmän än privat. Som här, längs Nyhavn i Köpenhamn.

Kanske något att sträva efter när vi nu står inför utmaningen att designa strandpromenaderna längs Tyggårdsviken, Barkassen och Pinassen i Karlstad. Samt fortsättningen ut mot hamnen. Och varför inte tillåta båtar som dessa att ankra upp längs kajen? Kanske till och med permanent som längs kajerna vid Strandvägen i Stockholm.

Vilket Karlstad är det egentligen vi vill bygga? Bostadsområde? Eller levande stadsmiljö?

I väntan på ett nytt konserthus i Karlstad, får ni här en bild på Oslos nya.

Medan ett nytt operahus diskuteras för fullt i Stockholm, så är Oslos nya opera snart invigningsklar, läser jag i en artikel på DNs webbtidning Prestigebygget blir både operahus och utsiktsplats. Opera och modern märkesarkitektur drar kulturintresserade turister. Kampen mellan europeiska städer hårdnar, och kulturturismen blir en allt viktigare inkomstkälla. Oslo satsar både på operabygge och ny utställningsarkitektur.

Lomma hamn – ett stadsbyggnadsprojekt att se och lära av för Karlstads stadsplanerare

Flygfoto: Karlstad har unika förutsättningar för stadsbyggande.

Tittar man på ett flygfoto över Karlstad inser man snabbt vilka unika möjligheter de nu aktuella nybyggnadsområdena Tyggårdsviken, Barkassen, Pinassen, Vågmästaren och Wermlandskajen erbjuder för skapandet av morgondagens Karlstad. Rätt planerat skulle vi här kunna skapa en stad med unika stadsmiljöer.

För att på bästa sätt dra nytta av dessa områden, som ju alla gränsar till varandra, bör de dock inte planeras som separata områden, utan som en enda enhet. Ändå är avsaknaden av helhetsplanering och stadsmiljötänkande när det gäller utbyggnaden i dessa områden såvitt jag erfar näst intill total. Istället säljs varje liten del idag ut var för sig och detaljplaneras i små bitar som om helheten inte alls existerade. Och hela denna unika möjlighet riskerar därför att helt glida staden ur händerna.

Det som skulle kunna bli Karlstads nya citykärna, en levande, sammanhängande, pulserande stadsdel, riskerar istället att bli ett sammelsurium av suboptimerade, frimärksplanerade, förvirrade bostadsrättsområden. Nej värre än så. Inte riskerar, det är faktiskt redan på god väg i denna riktning. Och det är djupt olyckligt. Och man undrar hur de egentligen tänker, de som vi gett uppdraget att svara för den övergripande stadsplaneringen, dvs kommunfullmäktige, stadsbyggnadsnämnden och stadsbyggnadsförvaltningen.

Bild: Frimärksplanering med massiv exploatering på Tyggårdsviken.

Jag har tidigare skrivit om detta vid en rad tillfällen här på stadsmiljöbloggen. Jag har flera gånger mailat till våra folkvalda politiker och alla våra höga tjänstemän, samt skrivit debattartiklar i NWT och VF. Ni som är återkommande läsare av stadsmiljöbloggen, och ni är ganska många idag, vet hur responsen har varit. Just det. Obefintlig. Nåja, ska jag vara riktigt ärlig så får jag säga nästan obefintlig. Några få svar fick jag faktiskt. Dem kan ni läsa här.

Lusten, liksom viljan, att debattera detta ämne förefaller näst intill unisont obefintlig. Som om ett tysthetsdekret utgått från någon sorts högre ort. Någonting väldigt besynnerligt förefaller mig pågå i maktens korridorer i Karlstad. Jag vet inte vad det är eller vad beror på. Men kritiska synpunkter verkar regelmässigt ignoreras och tystas ner. Ingen verkar varken vilja eller våga höja rösten. Inte ens till försvar av det sätt man idag arbetar på. Vilket väl, om det nu är så att jag har helt fel, i alla fall vore det minsta man kan begära.

Och media, som NWT och VF, de orkar inte, vill inte, eller har inte tid att fördjupa sig i ämnet. Trots flera försök från min sida att få deras respektive redaktioner intresserade av att skriva om saken så ignorerar de helt ämnet. Varför? Jag vet inte. Vad tror du?

Istället för att leka tysta leken och köra huvudet i sanden borde ledamöterna i kommunfullmäktige och i stadsbyggnadsnämnden, liksom stadsplanedirektören och stadsarkitekten snarast slå sig ner vid ett bord och ta sig ett allvarligt snack om saken. Innan det är för sent. Och då får det ske ganska omgående.

Vill ni ha ett tips? Se och lär då av hur man jobbade med planeringen av Lomma Hamn, ett område inte alls olikt det vi nu har framför oss här i Karlstad. I Lomma grep man sig uppgiften på ett seriöst och ansvarsfullt sätt, i ett nära samarbete mellan politiker, stadsplanerare, markägare, näringsliv, universitet och högskolor.

Flygfoto: Lomma Hamn före planeringen. Med Öresund i väster.

Man inledde men en ortsanalys där man genom intervjuer med Lommaborna identifierade det man betraktar som ortens identitet, unika karaktär och kvaliteer. Med utgångspukt från denna analys och ett antal rekommendationer om vad man skulle lyfta fram, utveckla och bygga vidare på i den nya stadsstrukturen, gick man vidare dels med en fördjupad översiktsplan för hela samhället, dels med att forma en vision för den nya stadsdelen. Därefter ägnade man sig åt gemensam kunskapuppbyggnad genom ett antal miniseminarier om bland annat stadsbyggande, hållbar stadsutveckling och framtidens äldreboende. Och tillsammans med markägarna gjorde man studieresor till en rad gamla och nya stadsmiljöer för att gemensamma referenser och en gemensam vision för vad man ville uppnå.

I nästa skede bjöd man in tio välrenommerade arkitektfirmor till en prekvalificering för att sedan utse fem utvalda att gemensamt delta i ett parallellt uppdrag. Kontoren skulle uppvisa bred kompetens inom såväl stadsbyggnad, landskapsarkitektur som trafikplanering.

Det förslag som slutligen valdes ut var format av arkitekten Kjell Forshed, landskapsarkitekten Sture Koinberg och skulptören Leif Bolter och bygger på småstadens ide med tydligt formade offentliga rum, torg, platser och gator. En enkel kvartersstruktur med en till tre våningar, en blandad bebyggelse av såväl flerbostadshus som småhus i så gott som alla kvarter, med inslag av verksamheter i ett tydligt stråk längs ån in mot centrum. Ett nytt bibliotek binder samman den nya stadsdelen med Lommas befintliga centrum.

Planskiss: Ingen frimärksplanering här. Helheten först. Bitarna sedan.

Med utgångspunkt från det antagna förslaget har man jobbat vidare på samma seriösa sätt, med planprogram, kvalitetsprogram, miljöprogram, analyser av barnens förutsättningar osv, fram till de konkreta detaljplanerna.

Illustration: Olika hustyper och starka färger skapar mångfald i Lomma.

Hösten 2004 sattes spaden i jorden i Lomma Hamn. Och samma höst tilldelades planeringen av Lomma Hamn mycket välförtjänt Sveriges Arkitekters stora Planpris 2004.

Precis så här borde vi i mitt tycke jobba också i Karlstad. Då skulle resultatet kunna bli riktigt, riktigt bra. Och vi skulle få en unik möjlighet att verkligen placera Karlstad på Sverigekartan. Och kanske till och med på en större karta än så. De geografiska förutsättningarna saknas ju verkligen inte.

Så. Vad väntar vi på? Ska vi spänna bågen och anta utmaningen? Eller ska vi fortsätta leka tysta leken, fortsätta frimärksplanera, lämna stadsplaneringen till exploatörerna och riskera att fullkomligt schabbla bort den här unika utvecklingsmöjligheten för Karlstad?

Vad säger ni?

Läs mer om Lomma Hamn här.

Sjöstaden Karlstad – litegrann från ovan

Det måste väl ändå vara rena rama önskedrömmen för en stadsplanerare att få jobba med att utveckla en stad med de här förutsättningarna?

Karlstad – ett framtida Värmlands Venedig? Peter Sörensen intervjuas i SVTs Värmlandsnytt

Venedig – en förebild för ett framtida Karlstad? Foto: Ryan Darwish.

Hur ska residensstaden Karlstad se ut framöver, om tre år, om hundra år? Kanske kan det bli ett framtida Värmlands Venedig? Och får man som vanlig invånare i stan ha åsikter om det? Eller ses man bara som en besvärlig person som lägger sig i tjänstemännens och politikernas arbete? Se reportaget och intervjun med Operation Karlstads Peter Sörensen i SVTs Värmlandsnytt ikväll den 21 november kl 19.10 eller smygkika direkt på webben. Se reportage.

Läs mer om visionen om Sjöstaden Karlstad – Vänerns Venedig.

Läs alla inlägg om Sjöstaden Karlstad.