Category Archives: kulturmiljö

Gröna huset väcker frågan. Vilken sorts stad är det egentligen vi vill ha?

gröna huset

Vilken stad är det egentligen vi vill ha? Med eller utan kulturarv?

I snart tio år har jag ägnat mig åt att försöka få Karlstads Kommun att förstå värdet av att värna stadens kulturhistoriska bebyggelse. Eller gamla hus om man så vill. För ska jag vara riktigt ärlig så har det varit lite si och så med den insikten. Bland politikerna alltså. Karlstadborna själva verkar ha enklare att förstå detta. De älskar sina gamla hus. I alla fall gör de flesta av dem jag möter det.

Jag skriver sina, för även om man inte äger ett gammalt hus, känns det nog för de flesta av oss som om dessa gamla hus på sätt och vis tillhör staden, dvs dig och mig. Den som äger ett sådant hus äger bara rätten, eller ansvaret, att få förvalta det under en tid. Jag äger själv ett sådant hus. Och jag älskar det. Och vårdar det med varm hand, så att nya ägare en dag ska kunna njuta av det, precis som jag idag har privilegiet att få göra.

gr

Gröna huset är från 1800-talets mitt. Och är därmed ett av Herrhagens allra äldsta hus.

På Herrhagen står ett sådant hus, inte alls olikt mitt eget. Det är ett ganska enkelt, men vackert och idylliskt trähus i två plan. Omgivet av en vacker trädgård med gamla knotiga fruktträd och bärbuskar. Huset är, visar det sig, från 1800-talets mitt, och är därmed ett av de allra äldsta på hela Herrhagen.

Gatan där det står heter Olofsgatan. Kanske inte en av Herrhagens charmigaste gator, om man säger så. Mestadels beroende på att de byggnader som tillfogats från 1950-talet och framåt inte har en direkt upplyftande arkitektur. Tack och lov står det Gröna Huset och ett gult grannhus kvar från tiden dessförinnan, och ger gatan åtminstone en liten dos av det som vi förknippar med Herrhagskänslan, dvs blandningen av gamla och nya hus.

gr

Gröna huset är en grön 1800-talsidyll. Insprängd bland nyare, större huskroppar.

Både det Gröna Huset och det gula grannhuset med de vackra balkongerna ut mot gatan, är utpekade i Karlstad Kommuns sk kulturmiljöprogram. Det gröna har färgmarkeringen röd, vilket betyder att det är klassat som mycket värdefullt. Och det har också försetts med en sk q-märkning i detaljplanen. Det känns bra tycker jag. Vi ska vara rädda om våra gamla hus. Utan dem förlorar staden sin karaktär.

Men döm om min förvåning när jag så får läsa att fastighetsägaren Wermlands Invest begärt rivningslov för det Gröna Huset, trots att de vet att det är skyddsmärkt och utpekat som ett av stadens mest värdefulla hus. Wermlands Invest är ju ett gammalt Karlstadföretag som idag drivs av andra generationen. Varför i all världen vill de riva Karlstads kulturarv? Det känns som en dåligt genomtänkt affärsidé.

gr

Gröna huset är rödmarkerat, dvs särskilt värdefullt, i kommunens Kulturmiljöprogram.

Nu visar det sig att de försökt få rivningslov flera gånger. Redan innan den nya generationen tog vid. Senast var 2011. Men då fick de avslag av Stadsbyggnadsnämnden med hänvisning just till kulturvärdena. Fattas bara annat. Huset är ju utpekat och skyddsmärkt sedan decennier och borde stå stensäkert. Det borde slåunda inte finnas någon tvivel hos en Stadsbyggnadsnämnd i ett sådant ärende.

Jag blir därför mäkta förvånad när jag idag via artikeln i VF och några telefonsamtal får indikationer på att man från politiskt håll driver på för att få genom ett rivningslov. Helt på trots med tidigare fattade beslut, både i Stadsbyggnadsnämnden och i Kommunfullmäktige, som ju klubbat dels Kulturmiljöprogrammet, dels den översiktsplan där programmet är förankrat. En sådan politisk irrfärd borde vara dömd att misslyckas, tänker jag. Men just för att vi befinner oss i Karlstad, en kommun där man historiskt närmast gjort till sitt adelsmärke att bedriva adhoc-politik, helt utan långsiktiga planer, blir jag lite orolig.

gr

Även detta grannhus är utpekat i Kulturmiljöprogrammet. Det känns bra. Eller?

Plan- och Bygglagen, dvs den lag som kommuner ska jobba efter, kräver att man ska jobba med inventeringar av kulturmiljöer, följda av q-märkningar i detaljplaner samt förankringar av långsiktiga intentioner för kulturarvet i översiktsplanerna. I Karlstad har det, som jag skrev inledningsvis, emellertid varit lite si och så med det. Man har av någon anledning struntat i att efterleva de svenska lagarna. Sannolikt för att skaffa sig lite egen rörelsefrihet att göra som det faller var och en in. Jag vet vissa politiker som föredrar att ha det så. Jag tror inte jag behöver nämna några namn för att ni ska ana vem jag tänker på.

2008 var situationen så illa att jag anmälde kommunen till Länsstyrelsen för brott mot Plan- och Bygglagens s k varsamhetsbestämmelser. Det var en diger lunta på dryga 100 sidor som damp ner på Länsstyrelsens bord. Nio månader senare föll domen, som slog fast att Karlstads Kommun inte skött sitt kommunala ansvar i enlighet med lagen. Det var svidande kritik man fick. Och i bägge dagstidningarna kunde vi läsa om detta på flera helsidor. NU, lovade kommunen, skulle det bli bot och bättring.

gr

Ett trevligt inslag i gatumiljön? Eller en sk saneringsmogen fastighet?

Och bot och bättring har det faktiskt också blivit. Även om det gått outsägligt långsamt. Och med ett och annat återfall i gamla vanor längs vägen. Idag tycker jag dock att vi i Karlstad i allmänhet fått upp ögonen för kulturarvets värde i samhällsplaneringen. Även om det fortsatt finns mycket som ännu kan förbättras.

Artikeln om rivningshotet mot gröna huset kommer därför som lite av en kalldusch. Som en flashback från tiden före min anmälan till Länsstyrelsen. Och jag funderar över vilken politiker det är som den utveckling som skett sedan dess verkar ha helt gått förbi. Hur, tänker jag, kan detta vara möjligt?

gr

Är de gamla detaljrika husen en tillgång eller en belastning för Karlstad?

Ska jag verkligen behöva göra en anmälan till? Vill Karlstads Kommun verkligen behöva skämmas på ett par helsidor till, för att man inte kan läsa lagen innantill? Och inte ens följa sina egna beslut. För, kära Karlstadbor, och politiker för den delen, jag kan lova er att en sådan anmälan ligger färdigskriven och åker på lådan samma dag som jag ens ser tillstymmelsen till ett sådant förslag i Stadsbyggnadsnämnden.

Länsstyrelsen kommer att älska det. Media likaså. Sannolikt dock inte politikerna. Eller tjänstemännen. För det är oftast de senare som får skämmas i media.

gr

Gröna huset sätter fingret på frågan – vilken stad vill vi egentligen ha?

För den som är intresserad kan jag rekommendera en söndagspromenad upp till Gröna Huset och Olofsgatan. Knalla runt litet i kvarteren och kika på vad det är som ger Herrhagen sin speciella karaktär och kvalitet. Vilka hus bidrar till den? Och vilka hus gör det inte? Har du inte tid så kika istället på de bilder jag tagit. Och fundera på saken. För till syvende och sist är det ju detta frågan handlar om. Vilken stad är det egentligen vi vill ha?

Annonser

Länsstyrelsen i Malmö fråntar Eslövs kommun rätten att godkänna bygglov

I Eslöv har Länsstyrelsen fråntagit Eslövs kommun rätten att godkänna bygglov eftersom man anser att kommunen river kulturhistoriska byggnader utan att ta hänsyn till riksintresset. Detta läser vi i Sydsvenska Dagbladet och kan konstatera att situationen i Eslöv i många stycken påminner om situationen i Karlstad kommun. Även här är kommunens kulturmiljöhantering undermålig.

För en kort tid sedan anmälde Operation Karlstad Karlstads Kommun till Länsstyrelsen för bristande efterlevnad av Plan- och bygglagens (PBL) sk varsamhetsparagrafer, dvs de paragrafer som är avsedda att skydda den bebyggda miljöns kulturmiljövärden. Ärendet ligger nu hos Länsstyrelsen som ett sk tillsynsärende och arbete pågår för fullt enligt Magnus Ahlstrand, chef på Länsstyrelsens Kulturmiljöenhet.

Från Operation Karlstad hyser vi farhågor om att situationen är likaledes illavarslande i en rad andra svenska kommuner. Dessa farhågor stärks inte minst av två högst aktuella ärenden, dels det ovan nämnda ärendet i Eslöv, där Länsstyrelsen alltså helt sonika gått in och fråntagit kommunen rätten att godkänna bygglov, dels en rapport från Riksantikvarieämbetet – Hur mår kulturmiljön? – där man konstaterar att det saknas en systematisk övervakning av tillståndet i kulturmiljön i Sverige.

I Eslöv har Länsstyrelsen fråntagit Eslöv kommuns rätten att godkänna bygglov eftersom man fruktar att kommunen river kulturhistoriska byggnader utan att ta hänsyn till riksintresset. Länsstyrelsen kontrollerar därför tills vidare alla byggärenden och rivningslov inom centrala Eslöv. Flera historiska byggnader har tidigare rivits i Eslöv, trots att de varit utpekade i inventeringar. 1977 genomfördes en industriminnesrenovering i Eslövs kommun. Då fanns det 71 byggda industrimiljöer i Eslöv. 2003 var över hälften av dem rivna, starkt förvanskade eller lagda i ruiner.

Hur skulle resultatet bli om vi gjorde samma uppföljning här i Karlstads Kommun? Med någon av inventeringarna från 1970-talet eller kanske med den senaste kulturmiljöinventeringen från 1984?

Operation Karlstad följer med spänt intresse den fortsatt händelseutvecklingen kring tillsynsärendet och fortsätter under tiden att hålla ett vakande öga på vad som händer med kulturmiljöerna i Karlstad i synnerhet, och i Värmland i allmänhet. Har du tips om kulturmijöer som förfaller eller far illa? Hör av dig till oss.

Hans Berg och Wermlands Invest fortsätter skövla stadsgrönska i Karlstads innerstad


I november förra året sågade Hans Berg ner Karlstads största stadsalm. Nu fortsätter Wermlands Invest sin skövling av Karlstads stadsgrönska.

Wermlands Invest och Hans Berg fortsätter nu skövla innerstadsträd i centrala Karlstad. I den gångna veckan har man sågat ner Grevgatans två enda riktigt stora gatuträd och hela gaturummet står nu kargt och avskalat. Hans Berg äger en rad fastigheter i det kulturhistoriskt mycket intressanta kvarteret Gäddan i centrala Karlstad, beläget sida vid sida med kvarteret Almen. Flera av husen är uppenbart misskötta och det är uppenbart att Berg och Wermlands Invest har andra planer för husen än att underhålla och bevara dem.

Operation Karlstad uppmärksammade detta redan i november 2007 då Hans Berg skövlade en av Karlstads vackraste och sista riktigt genuina innergårdsmiljöer på Drottninggatan 42. Karlstad särklass största och därmed också sannolikt äldsta alm sågades brutalt ned tillsammans med en lång syrenhäck och ett gatuträd mot Drottningatan. Idag är den romantiskt lummiga innergårdsmiljön förvandlad till en karg parkeringsplats.

Operation Karlstad skrev då till Wermlands Invest för att få svar på hur man tänkte. Men dock utan att få ett svar. Istället blev vi avsnästa av företagets fastighetsskötare Anders. Vi uppmärksammade också Karlstad Kommuns stadsplanedirektör Gunnar Persson samt biträdande stadsarkitekt Pär Höjman och ansvariga inom parkförvaltningen på det inträffade. Och flera av dem var på plats för att undersöka saken.

Nu fortsätter Wermlands Invest och ägaren Hans Berg alltså sin skövling av Karlstads grönmiljöer. Hans Berg struntar helt uppenbart i att värna Karlstads grönmiljöer och stadsbild utan förefaller mest bry sig om sin egen plånbok. Knappast något som stärker Wermlands Invests varumärke.

Men varför agerar inte Karlstads Kommun när stadens grönmiljöer skövlas? Gunnar Persson. Pär Höjman. Lena Melesjö Windahl. Håkan Holm. Man pratar gärna om den goda gröna staden och satsar utan att blinka flera miljoner på att göra Karlstad till världens blomstertätaste stad.

Men varför reagerar ingen av dem över skövlingen av stadens träd?

Operation Karlstad anmäler Karlstads Kommun för bristande efterlevnad av PBLs varsamhetsparagrafer

Onsdagen den 23 april lämnade Operation Karlstad till Länsstyrelsen i Värmland in en formell anmälan av allvarliga brister i efterlevnaden av Plan- och bygglagens varsamhetsparagrafer inom Karlstads Kommun. Som underlag till anmälan lämnades fyra ärenden som var för sig tydligt exemplifierar de brister som vi menar föreligger. Anmälan lämnades till Magnus Ahlstrand, Ingrid Tilly samt Göran Wettergren på Länsstyrelsen i Värmlands Samhällsbyggnadsenhet och kopior gick till berörda parter samt till tidningar, radio och teve.

I anmälan hävdar vi att en rad brister i ärendehanteringen föreligger och att detta allvarligt hotar Karlstads Kommuns bebyggda kulturarv. De brister som påpekats är bl a:

  • Regelmässigt tillåts om- och tillbyggnader som avsevärt förvanskar de värden som PBLs varsamhetsparagrafer är avsedda att skydda
  • Regelmässigt utses byggherren själv till kvalitetsansvarig, något som knappast kan anses vara förenligt med lagens intentioner
  • Den lagstadgade löpande tillsynen av lagarnas efterlevnad framstår obefintlig
  • Skrivningar av lov framstår ofta luddigt formulerade och saknar inte sällan helt formell bäring i lagtexterna
  • Kunskapen om arkitektonisk stilhistoria hos Stadsbyggnadsförvaltningens medarbetare samt hos Stadsbyggnadsnämndens ledamöter förefaller bristfällig
  • Kunskapen om innehållet i och bakgrunden till PBLs varsamhetsparagrafer hos Stadsbyggnadsförvaltningens medarbetare samt hos Stadsbyggnadsnämndens ledamöter förefaller bristfällig
  • En allmänt spridd uppfattning att PBLs varsamhetsparagrafer endast gäller särskilt utpekade byggnader synes föreligga hos Kommunens medarbetare samt hos Stadsbyggnadsnämndens ledamöter, men också hos fastighetsägare och byggföretag. Detta trots att det i PBL 3 kap 10 § tydligt står skrivet att lagen gäller ALLA fastigheter, och oavsett om åtgärden är bygglovspliktig eller ej
  • Samsynen mellan kommunens olika förvaltningar samt mellan de politiskt tillsatta nämnderna kring vilka stadens kulturmiljövärden är och hur man ska värna och förvalta dem förefaller saknas helt
  • Skrivna instruktioner för hur och med vilka metoder och material underhåll av q-märkta fastigheter ska ske förefaller helt saknas inom kommunen
  • Handläggningstiden för ärenden, t ex anmälda svartbyggen, förefaller alldeles för lång. Pågående förvanskningar hinner i många fall avslutas innan kommunen ens fått iväg en skrivelse. Rutiner för prioritering bland ärendena förefaller helt saknas
  • Kommunikation och samarbete mellan kommunens förvaltningar och nämnder, samt mellan Kommun, Värmlands Museum och Länsstyrelsen förefaller lämna mycket övrigt att önska

Plan- och bygglagens varsamhetsparagrafer

  • 3 kap 10 § Ändringar av en byggnad skall utföras varsamt så att byggnadens karaktärsdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara. Lag (1998:805).
  • 3 kap 12 § Byggnader, som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i ett bebyggelseområde av denna karaktär, får inte förvanskas.
  • 3 kap 13 § Byggnaders yttre skall hållas i vårdat skick. Underhållet skall anpassas till byggnadens värde från historisk, kulturhistorisk, miljömässig och konstnärlig synpunkt samt till omgivningens karaktär. Byggnader som avses i 12 § skall underhållas så att deras särart bevaras. Lag (1994:852).
  • 3 kap 17 § Tomter skall, oavsett om de har tagits i anspråk för bebyggelse eller inte, hållas i vårdat skick. De skall skötas så att betydande olägenheter för omgivningen och för trafiken inte uppkommer och så att risken för olycksfall begränsas. Byggnadsnämnden kan besluta att plantering skall utföras och att befintlig växtlighet skall bevaras. Tomter, som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, får inte förvanskas i de avseenden de omfattas av skyddsbestämmelser i en detaljplan eller i områdesbestämmelser.

Här kan du ladda ner den anmälan (exklusive bilagor) som skickades till Länsstyrelsen. Den fulla anmälan omfattar inklusive bilagor närmare 100 sidor. För ytterligare information kontakta Operation Karlstads Peter Sörensen på mobil 0730-20 52 82 eller via mail.

Karlstadstidningens tidningshus från 1870 rivs efter beslut av Stadsbyggnadsnämnden idag

En majoritet av stadsbyggnadsnämndens ledamöter Håkan Holm, Henrik Lindblom, Anita Svensson-Nilsson, Fredrik Hammarbo, Lena Grip, Maria Frisk, Karin Granström, Klaes Lindau, Lars Bertil Langered, Björn Bergin och Gunilla Tågmark eller eventuellt deras ersättare röstade idag för en rivning av Karlstadstidningens tidningshus från 1870.

– Det är platsen, inte huset som har ett kulturhistoriskt värde, säger stadsbyggnadsnämndens ordförande Håkan Holm (s) till NWT i ett av sina mer huvudlösa uttalanden hittills.

Vad är det egentligen Håkan Holm menar? Denna syn skulle i så fall radikalt inte bara förändra synen på kulturmiljöer i hela världen, utan också gå stick i stäv med den. Tänk efter själv – om det plötsligt var platsen i sig som var kulturmiljön, att detta räckte, och att inte byggnaden har någon som helst betydelse för den kulturhistoriska berättelsen. Jag tänker direkt på hur det skulle se ut om man i ett större sammanhang applicerade detta resonemang t ex på Colosseum i Rom, pyramiderna i Kairo eller varför inte på kvarteret Almen i Karlstad. Om det var platsen, inte byggnaderna, som var intressanta.

Detta är naturligtvis befängt och saknar fullkomligt förankring i den gängse synen på kulturmiljön, vilket jag tror att till och med ett skolbarn skulle förstå. När man i andra städer värnar och lyfter fram sitt kulturhistoriska arv, och på vissa plaser till och med återuppbygger miljöer som rivits, går politikerna i Karlstad i rakt motsatt riktning. Här river man hej vilt för att sopa igen spåren av historien. Här är den geografiska platsen kulturmiljö nog, byggnaderna behövs inte. Tyvärr väljer NWTs reporter att ducka för en följdfråga, för att be Holm utveckla sitt resonemang, något som hade varit mycket intressant.

I det hus man nu lämnat klartecken för rivning av togs en gång rakryggat strid för den kvinnliga rösträtten och här kämpades med ord och trycksvärta för en fredlig unionsupplösning mellan Sverige och Norge. Med ordet som vapen stod chefredaktören Mauritz ” Maggan” Hellberg bergfast i sin kamp för jämlikhet, demokrati och frihet.

Denna demokrati har nämnda ledamöter idag använt till att sopa igen spåren efter en synnerligen intressant och händelsrik epok och ett medialt arv som saknar motstycke i Sverige.

Men Karlstadstidnigens gamla tidningshus var också den plats där den rikskände skalden Gustaf Fröding hade sitt enda betalda arbete i livet, och här har genom åren ändlösa rader av stadsvandringar stannat till för att berätta denna spännande historia. Men nu har Stadsbyggnadsnämnden i Karlstad lämnat dörren öppen för grävskopornas käftar att för all framtid sopa igen spåren efter denna epok. Detta är naturligtvis djupt, djupt olyckligt och ett anmärkningsvärt oansvarigt beslut.

Lika anmärkningsvärt är det faktum att varken CarlstadGillet, Karlstad Lever, Karlstad Hembygdsförening eller Värmlands Museum höjt sina röster mot hotet om rivning. Man måste fråga sig om dessa föreningars medlemmar verkligen instämmer med det sätt som deras styrelsemedlemmar agerat?

Vad vi nu får sätta hoppet till är att exploatörerna Lars Runby och Sture Emanuelsson tar sitt förnuft till fånga och trots allt väljer att hitta en lösning som ändock gör det möjligt att bevara och restaurera det gamla huset, som är ett av de allra sista av de trähus i Karlstad som uppfördes omedelbart efter stadsbranden 1865.

Vart står stadens kulturpersonligheter i denna debatt? Och vart står hela Karlstads mediasfär när vad som ändå måste vara att beteckna som deras viktigaste historiska minnesmärke hotas av rivning? Politikernas oengagemang och okunskap när det gäller lokal kulturhistoria och arkitektur är slående, men jag antar att vi får de politiker vi förtjänar.

Men framför allt – var är Karlstadborna själva när deras kulturmiljöer skövlas av penninghungriga byggföretag och oengagerade politiker?

Om vi var fler som höjde våra röster till kulturhusens försvar är jag övertygad om att det skulle bli ett annat ljud i skällan på den politiska arenan.

Varför inte börja med att skicka ett mail till stadsbyggnadsnämnden (klicka här) och säga vad du tycker.

Läs tidigare inlägg om Karlstadstidningens hus

Läs Operation Karlstads debattartikel i NWT

Stora delar av Karlstads stadskärna klassat som riksintresse för kulturmiljö sedan 1996


Områden som utgör riksintresse för kulturmiljö i Karlstads stadskärna

Något som märkligt nog förefaller närmast förbigås i dagens förtätningsinriktade debatt är det faktum att en stor del av Karlstads innerstad sedan 1996 av Riksantikvarieämbetet är förklarat som varandes av riksintresse för kulturmiljövården enligt 3 kap Miljöbalken. Detta innebär att det bedöms ha så höga kulturvärden att det är av vikt för hela landet. I planeringen ska därför dessa värden ges företräde framför motstående intressen, förutsatt att inte även dessa är av riksintresse.

Det område som förklarats som riksintresse framgår av den röda markeringen på kartbilden ovan (ur Länsstyrelsens sk GIS-system) och omfattar t ex kvarteren längs Älvgatan från Klaraborgs Herrgård och in mot stan, området kring Karlstads Teater och Sockerslottet, alla fastigheterna längs Tingvallagatan och Kungsgatan samt miljöerna och fastigheterna däremellan, men också Frödingparken med alla sina gamla fastigheter samt miljön längs kanalen. Noteras bör också att Karlstadtidningens gamla tidningshus från 1870, som nu hotas av rivning, befinner sig inom detta område.

Exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får komma till stånd bara om det kan ske på ett sätt som inte påtagligt skadar natur- och kulturvärdena. En skada på riksintressen enligt 3 kap Miljöbalken kan alltså uppkomma även om ingreppet inte påverkar värden just på exploateringsplatsen.

Det är kommunerna som i sin planering skall se till att riksintressena tas till vara. Länsstyrelsen har tillsynen över att det sker. Om ett riksintresse inte bli tillgodosett i en detaljplan har länsstyrelsen skyldighet att pröva kommunens antagandebeslut.

Hur är det då ställt med den saken? Har man skött sina åtaganden?
Tyvärr inte, som det verkar. Till att börja med så verkar Karlstads Kommun och Länsstyrelsen ha olika definitioner av vad detta riksintresse egentligen innefattar. I Karlstad Kommuns översiktsplan har man nämligen angivit en klart snävare definition av området än den som ges i Länsstyrelsens sk GIS-karta (ovan), och området kring Karlstads Teater nämns t ex inte alls. Man har dessutom försökt att tona ned det utpekade riksintressets betydelse, för att istället ge utökat utrymme åt stadens exploatering, något som knappast kan anses vara förenligt med intentionerna i Miljöbalken.

Vad är rätt och vad är fel? Operation Karlstad har för avsikt att reda ut begreppen och återkommer med ytterligare fördjupning i frågan inom kort.

Stadsbyggnadsnämnden avslår ansökan om rivning av Vågmästarvillan

I dagens VF läser jag den glädjande nyheten att det nu står klart att Stadsbyggnadsnämnden avslår den rivningsansökan som Vågmästarens bostadsrättförening ansökt om, och som vi tidigare skrivit om här på Operation Karlstads Stadsmiljöblogg.

–Det är hur klart som helst, det finns både plan och ett avtal som säger att huset ska bevaras, säger stadsbyggnadsnämndens ordförande Håkan Holm.

Beslutet är otvetydigt ett steg i rätt riktning i en stad där rivningsraseriet fått härja mer eller mindre fritt i decennier. Beslutet hedrar därmed tveklöst den sittande Stadsbyggnadsnämnden.

I samma tidning läser jag också att nämnden gett klartecken för den här på Stadsmiljöbloggen tidigare omskrivna ombyggnaden av den gamla Trikåfabriken på Herrhagen. Och att man då ställt krav på att byggnadens karaktär och utformning, såväl exteriört som interiört, ska bevaras. Det är sålunda två ansvarsfulla och kloka beslut på kort tid, vilket är mycket glädjande.

Det återstår nu dock att se om detta är tecken på en ny, mer framsynt, och restriktivare hållning när det gäller synen på kulturmiljöernas värde, i enlighet med de formuleringar som framförts i Karlstad Kommuns nyligen framtagna och synnerligen välskrivna Förtätningsstudie, eller om man genom dessa beslut anser att man nu har en rivning innestående.

Jag tänker då närmast på den rivningsansökan som inlämnats för Karlstadstidningens gamla tidningshus, byggt på 1870-talet, ett hus som ur ett kulturhistoriskt perspektiv har mycket gemensamt med Kanikevillan. Båda är ju arkitektoniskt sett förhållandevis enkla hus, men med oerhört starka, nästan milstolpelika, kopplingar till stadens kulturhistoria och ekonomiska framväxt.

Historiskt sett är Karlstad oomtvistligen en av Sveriges i särklass hårdast drabbade städer när det gäller förluster av kulturmiljöer. Allt för ofta har oersättliga kulturmiljöer på ett oansvarigt sätt använts som spelmarker på det politiska spelbordet. Det är ovärdigt, oansvarigt och olyckligt. Låt oss därför hoppas att dessa beslut, trots mina farhågor, är början på en ny epok. En epok där kulturmiljöer inte längre offras i politiska kompromisslösningar. En epok där vi i framtiden får se ett stadsbyggande och en tillväxtstrategi som går hand i hand med värnandet om Karlstads kulturhistoriska arv.

Jag vill faktiskt vara försiktigt optimistisk och hoppas att så faktiskt är fallet. Och jag tror faktisk att även de mest inbitna exploateringsivrarna på kommunen skulle tjäna på det. Med ett sådant förhållningssätt tror jag nämligen att de skulle få ett bättre debattklimat och ett bättre gehör för sina exploateringplaner och tillväxttankar.

Det var hur som helst två kloka beslut av Stadsbyggnadsnämndens ledamöter. Det hedrar dem och glädjer, är jag övertygad om, många Karlstadbor. Inklusive mig själv. Och stärkt av detta går kampen för ett bättre Karlstad nu vidare.