Hans Berg och Wermlands Invest fortsätter skövla stadsgrönska i Karlstads innerstad

I november förra året sågade Hans Berg ner Karlstads största stadsalm. Nu fortsätter Wermlands Invest sin skövling av Karlstads stadsgrönska.

Wermlands Invest och Hans Berg fortsätter nu skövla innerstadsträd i centrala Karlstad. I den gångna veckan har man sågat ner Grevgatans två enda riktigt stora gatuträd och hela gaturummet står nu kargt och avskalat. Hans Berg äger en rad fastigheter i det kulturhistoriskt mycket intressanta kvarteret Gäddan i centrala Karlstad, beläget sida vid sida med kvarteret Almen. Flera av husen är uppenbart misskötta och det är uppenbart att Berg och Wermlands Invest har andra planer för husen än att underhålla och bevara dem.

Operation Karlstad uppmärksammade detta redan i november 2007 då Hans Berg skövlade en av Karlstads vackraste och sista riktigt genuina innergårdsmiljöer på Drottninggatan 42. Karlstad särklass största och därmed också sannolikt äldsta alm sågades brutalt ned tillsammans med en lång syrenhäck och ett gatuträd mot Drottningatan. Idag är den romantiskt lummiga innergårdsmiljön förvandlad till en karg parkeringsplats.

Operation Karlstad skrev då till Wermlands Invest för att få svar på hur man tänkte. Men dock utan att få ett svar. Istället blev vi avsnästa av företagets fastighetsskötare Anders. Vi uppmärksammade också Karlstad Kommuns stadsplanedirektör Gunnar Persson samt biträdande stadsarkitekt Pär Höjman och ansvariga inom parkförvaltningen på det inträffade. Och flera av dem var på plats för att undersöka saken.

Nu fortsätter Wermlands Invest och ägaren Hans Berg alltså sin skövling av Karlstads grönmiljöer. Hans Berg struntar helt uppenbart i att värna Karlstads grönmiljöer och stadsbild utan förefaller mest bry sig om sin egen plånbok. Knappast något som stärker Wermlands Invests varumärke.

Men varför agerar inte Karlstads Kommun när stadens grönmiljöer skövlas? Gunnar Persson. Pär Höjman. Lena Melesjö Windahl. Håkan Holm. Man pratar gärna om den goda gröna staden och satsar utan att blinka flera miljoner på att göra Karlstad till världens blomstertätaste stad.

Men varför reagerar ingen av dem över skövlingen av stadens träd?

Karlstadstidningens tidningshus från 1870 rivs efter beslut av Stadsbyggnadsnämnden idag

En majoritet av stadsbyggnadsnämndens ledamöter Håkan Holm, Henrik Lindblom, Anita Svensson-Nilsson, Fredrik Hammarbo, Lena Grip, Maria Frisk, Karin Granström, Klaes Lindau, Lars Bertil Langered, Björn Bergin och Gunilla Tågmark eller eventuellt deras ersättare röstade idag för en rivning av Karlstadstidningens tidningshus från 1870.

– Det är platsen, inte huset som har ett kulturhistoriskt värde, säger stadsbyggnadsnämndens ordförande Håkan Holm (s) till NWT i ett av sina mer huvudlösa uttalanden hittills.

Vad är det egentligen Håkan Holm menar? Denna syn skulle i så fall radikalt inte bara förändra synen på kulturmiljöer i hela världen, utan också gå stick i stäv med den. Tänk efter själv – om det plötsligt var platsen i sig som var kulturmiljön, att detta räckte, och att inte byggnaden har någon som helst betydelse för den kulturhistoriska berättelsen. Jag tänker direkt på hur det skulle se ut om man i ett större sammanhang applicerade detta resonemang t ex på Colosseum i Rom, pyramiderna i Kairo eller varför inte på kvarteret Almen i Karlstad. Om det var platsen, inte byggnaderna, som var intressanta.

Detta är naturligtvis befängt och saknar fullkomligt förankring i den gängse synen på kulturmiljön, vilket jag tror att till och med ett skolbarn skulle förstå. När man i andra städer värnar och lyfter fram sitt kulturhistoriska arv, och på vissa plaser till och med återuppbygger miljöer som rivits, går politikerna i Karlstad i rakt motsatt riktning. Här river man hej vilt för att sopa igen spåren av historien. Här är den geografiska platsen kulturmiljö nog, byggnaderna behövs inte. Tyvärr väljer NWTs reporter att ducka för en följdfråga, för att be Holm utveckla sitt resonemang, något som hade varit mycket intressant.

I det hus man nu lämnat klartecken för rivning av togs en gång rakryggat strid för den kvinnliga rösträtten och här kämpades med ord och trycksvärta för en fredlig unionsupplösning mellan Sverige och Norge. Med ordet som vapen stod chefredaktören Mauritz ” Maggan” Hellberg bergfast i sin kamp för jämlikhet, demokrati och frihet.

Denna demokrati har nämnda ledamöter idag använt till att sopa igen spåren efter en synnerligen intressant och händelsrik epok och ett medialt arv som saknar motstycke i Sverige.

Men Karlstadstidnigens gamla tidningshus var också den plats där den rikskände skalden Gustaf Fröding hade sitt enda betalda arbete i livet, och här har genom åren ändlösa rader av stadsvandringar stannat till för att berätta denna spännande historia. Men nu har Stadsbyggnadsnämnden i Karlstad lämnat dörren öppen för grävskopornas käftar att för all framtid sopa igen spåren efter denna epok. Detta är naturligtvis djupt, djupt olyckligt och ett anmärkningsvärt oansvarigt beslut.

Lika anmärkningsvärt är det faktum att varken CarlstadGillet, Karlstad Lever, Karlstad Hembygdsförening eller Värmlands Museum höjt sina röster mot hotet om rivning. Man måste fråga sig om dessa föreningars medlemmar verkligen instämmer med det sätt som deras styrelsemedlemmar agerat?

Vad vi nu får sätta hoppet till är att exploatörerna Lars Runby och Sture Emanuelsson tar sitt förnuft till fånga och trots allt väljer att hitta en lösning som ändock gör det möjligt att bevara och restaurera det gamla huset, som är ett av de allra sista av de trähus i Karlstad som uppfördes omedelbart efter stadsbranden 1865.

Vart står stadens kulturpersonligheter i denna debatt? Och vart står hela Karlstads mediasfär när vad som ändå måste vara att beteckna som deras viktigaste historiska minnesmärke hotas av rivning? Politikernas oengagemang och okunskap när det gäller lokal kulturhistoria och arkitektur är slående, men jag antar att vi får de politiker vi förtjänar.

Men framför allt – var är Karlstadborna själva när deras kulturmiljöer skövlas av penninghungriga byggföretag och oengagerade politiker?

Om vi var fler som höjde våra röster till kulturhusens försvar är jag övertygad om att det skulle bli ett annat ljud i skällan på den politiska arenan.

Varför inte börja med att skicka ett mail till stadsbyggnadsnämnden (klicka här) och säga vad du tycker.

• Läs tidigare inlägg om Karlstadstidningens hus

• Läs Operation Karlstads debattartikel i NWT

Solstaden som blev en plånboksstad – eller sanningen om Anders Löfbergs höghus

Nu på förmiddagen har jag haft ett intressant samtal med en av de mer aktiva politikerna här i staden, och fått klart för mig bakgrunden till Håkan Holms utspel på gårdagens kommunfullmäktige. –Säger ni nej till höghuset så vill inte Löfbergs Lila och Anders Löfberg bygga alls. Ett uttalande som av stora delar av församlingen mottogs med förvåning, då detta för de flesta var helt nya fakta.

–Bakgrunden till att de kräver att få bygga höghuset är rent ekonomisk, förklarar personen jag talade med.

Men att just dessa 50 lägenheter skulle vara avgörande för projektets ekonomiska bärighet har jag, och flera andra med mig, haft svårt att riktigt förstå. Det borde väl vara nog så lönsamt att bygga de övriga 700 lägenheterna på detta synnerligen attraktiva område, omgivet av vatten och mitt i stan. Eller?

–Det är inte så Anders Löfberg tänker. Löfbergs syfte med att bygga ett stort höghus på denna synnerligen vackra udde är att skapa lägenheter av en lyxklass, och en prisnivå, som vi tidigare inte skådat i Karlstad. Byggandet av höghuset kommer därigenom att driva upp prisnivån på resten av området, och i resten av Karlstad också för den delen. Och därigenom kommer det skapa en ännu bättre lönsamhet för Löfbergs i projektet som helhet, eftersom höghuset byggs först, förklarar min politikerkamrat.

–Den effekten såg vi tydligt när vi byggde Vågmästaren, Karlstads hittills dyraste område. Då drevs priserna upp på bred front i hela Karlstad, både på nytt och gammalt, och både på lägenheter och hus.

Den sanningen köper jag. Så tänker naturligtvis en vinstmaximerande exploatör. Jag kan förstå att Anders Löfberg kan tjäna ytterligare några kronor genom att exploatera Tyggårdsviken på det sättet. Håkan Holms prat om att området behöver ytterligare ”en dragare” är naturligtvis bara tomt prat. Och den estetiska debatten om husets lämplighet för områdets och stadens bästa, och tramset om en ”markering av udden” har naturligtvis redan från första början bara varit en skendebatt. Saken har varit avgjord långt innan den började skendebatteras. Det är lätt att se så här i efterhand. Stadsplanerare som haft en annan åsikt har fått sig en smäll på nosen. Och alla andra med liknande åsikter likaså.

Det som avgör hur Tyggårdsviken ska byggas är alltså vad som får slutsumman på Anders Löfbergs kalkylark att bli så hög som möjligt. Inget annat. Där kan jag förstå att höghusen kan ha en positiv effekt. För området, staden och stadsmiljön har det naturligtvis ingen sådan effekt. Det förstår de flesta. Men det struntar Anders Löfberg i. Så går der det till när exploatörerna får bygga staden. Då blir det staden där plånboken styr.

Kanske är det dags att döpa om Karlstad från Solstaden till Plånboksstaden?

Ombyggnaden av Graninge Värdshus – ett solklart brott mot Plan – och bygglagen

Turerna kring Graninge Värdshus har sedan Operation Karlstads anmälan för brott mot Plan- och bygglagens varsamhetsparagrafer tagit rejäl fart. Stadsbyggnadsdirektör Gunnar Persson, som kopplades in på ärendet redan för ett år sedan och därmed haft god tid på sig att agera, uppför sig aggressivt och yrvaket mot såväl journalister, medarbetare och oroade samhällsmedborgare, i vad som närmast upplevs som ett försök att sopa förvaltningens bristande engagemang i ärendet under mattan.

– Vi har lämnat bygglov eftersom planen godkänner att värdshuset används för bostadsändamål, säger stadsbyggnadsdirektör Gunnar Persson. Huset är inte Q-märkt eller på något annat sätt skyddat. Det var kanske olyckligt att det inte kom med i byggnadsinventeringen som gjordes i kommunen för några år sedan. Och det är ju bara fönstren vi talar om. Det har ju inte skett någonting med taket och fasaden eller huset i övrigt, säger Gunnar Persson i en intervju i dagens NWT.

Bygglov? Inte skyddat? Bara fönstren? Vad pratar Persson egentligen om? Han är nämligen rejält ute och cyklar och man borde rimligen kunna förvänta sig att en stadsbyggnadsdirektör är bättre påläst på Plan- och bygglagen.

Plan- och bygglagens krav om varsamhet gäller för alla hus och vid alla förändringar, även för hus som inte är Q-märkta och för åtgärder som inte kräver bygglov:

”Ändringar av en byggnad skall utföras varsamt så att byggnadens karaktärsdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara” (3 kap 10 §).

Detta vet Persson rimligen. Dessutom skriver han och kollegan Marie Eddeborn själva i den rapport som de gjorde vid ett besök på Graninge Värdshus den 27 augusti 2008:

”Byggnaden har ett högt kulturhistoriskt värde varför stor omsorg måste visas avseende fasadförändringar. Rytmen i fasaden måste bevakas och där har fönstren stor betydelse”.

Borde inte dessa krav då också gälla i det bygglov som lämnats?

Ända gapar och gastar Persson för fulla muggar och förefaller istället närmast försvara den totala förstörelse som fått pågå på Graninge i över ett års tid. Jag fick mig själv en rejäl utskällning av en rosenrasande Persson här om dagen när jag ringde honom. –Jag har fått nog av dig, sa han med vresig ton och fortsatte ”nu är måttet snart rågat”. Varför denna upprördhet? Vad är det egentligen som Gunnar Persson är så upprörd över?

Något fönsterbyte borde naturligtvis aldrig ha behövt ske på Graninge. De fönster som sitter där är av hög kvalitet och borde istället renoveras, samt eventuellt förses med en extra innerruta, på samma sätt som sker i det av Lundbergs ägda Järnvägshuset på Hamngatan i Karlstad. Där renoveras närmare 1000 fönsterbågar, förses med en extraruta och sätts tillbaka. Och fönstren är identiska med dem på Graninge Värdhus. Det är ett allmänt utbrett missförstånd att fönster från 1900-talets början är av dålig kvalitet. I själva verket är det precis tvärtom. Dessa fönster är gjorda av ett virke som är så kådrikt att fönstren håller i flera hundra år med normalt underhåll. Nya fönster är av en mycket sämre kvalitet och håller i max 20-30 år.

Någon sänkning av innertaken hade heller inte behövts göras. Definitivt inte med tanke på att taken då hamnar mitt i fönstrens övre delar. Ventilation och el kan lätt dras i de befintliga rummen med gott resultat. Så sker bland annat på gamla I2-området och detta är närmast att betrakta som praxis i gamla miljöer med högt tak idag.

Detta borde såväl stadsbyggnadsdirektör Gunnar Persson som stadsbyggnadsarkitekt Marie Eddeborn rimligen känna till. Genom att hävda dessa krav skulle Graninge Värdhus i Molkom kunna få behålla sin arkitektoniska och kulturhistoriska stolthet. Och ägaren Lars Persson skulle kunna fortsätta bygga om huset till lägenheter, dessutom till en klart lägre kostnad. Att byta ut fönster och sänka innertak kostar pengar. Att renovera de befintliga är klart billigare.

Så. Vad bråkar alla om? Lagen är tydlig. Följ den. Det tjänar alla inblandade på. På alla sätt.

Komplettering 2008-02-27 | I dagens NWT kan man läsa om hur Peter och Lars Johansson nu kontrat den polisanmälan jag gjort mot dem för brott mot Plan- och bygglagen genom att själva polisanmäla mig för påstått olaga hot och egenmäktigt förfarande som de hävdar skulle ha inträffat vid mitt besök på Graninge i söndags förmiddag. Anmälan är tramsig och saknar fullkomligt verklighetsförankring och jag kommer inte att kommentera det ytterligare. Det får polismyndigheten göra om de anser detta fruktbart.

Vågmästarvillan, ett av Karlstads äldsta och mest kulturhistoriskt värdefulla hus, hotas med rivning.

Enligt uppgifter som nått Operation Karlstad har bostadsrättsföreningen Vågmästaren här om dagen lämnat in en ansökan om att få riva den sk Vågmästarvillan (eller vågmästarbostaden) som ligger invid Hammaröleden intill de nybyggda fastigheterna på Vågmästaren. Ansökan är insänd av Nils-Erik Einarsson och Hans Obstfelder som företräder föreningen. Vågmästarvillan är ett av Karlstad absolut äldsta och kulturhistoriskt mest värdefulla hus och ansökan om ett rivningslov för den är anmärkningsvärt.

–Vi tycker inte att huset passar in i omgivningen, säger Hans Obstfelder.

Vågmästarvillan på ett foto ur Det Gamla Carlstad av Mats Ronge.

I Mats Ronges bok Det gamla Carlstad kan man läsa att huset är mycket gammalt och att det ursprungligen uppfördes som bostad åt den sk kanik som hade till uppgift att övervaka fisket det vid Tingvallaön och Hammarön så viktiga fisket. Från mitten av 1850-talet blev huset därefter bostad åt vågmästaren till järnvågen. Namnet Kanikenäset hävdas i Ronges bok härstamma just från kaniken. Husets kulturhistoriska värde är därför mycket stort och det har varit skyddat i plan sedan decennier. Och är det än idag.

I samband med uppförandet av de nya husen på området övergick förvaltningsansvaret enligt uppgift från Karlstad Kommun till NCC, som lovade ta väl hand om det kulturhistoriskt värdefulla huset. Enligt uppgift var tanken att huset skulle bli en samlingsplats för de boende i kvarteret. De boende har emellertid valt en annan lösning vilket sannolikt är anledningen till rivningsansökan. Karlstad Kommun har förvisso varit en urusel förvaltare av fastigheten, som lider såväl av kraftigt eftersatt underhåll som av direkt vanvård, inte minst interiört. Men den nu inlämnade ansökan om rivning tyder alltså på att huset trots detta uppenbarligen hamnat i än sämre händer.

Stadsbyggnadsnämnden och Kulturnämnden bör nu genast sätta ner foten för att se till att rivningshotet avvärjs. Dessutom bör man se till att huset bevaras och restaureras på ett kulturmiljömässigt korrekt sätt. Den bästa lösningen för huset bör vara att se till att huset återställs till bostad, som det en gång var. Huset har dock behandlats mycket ansvarslöst i planen och redan här tycker man sig kunna skönja vad exploatören NCC haft i sikte. Något som sannolikt kommer att kräva att dess omgivande trädgård ges större utrymme än den lilla plätt det fått i dagen plan, där det står kraftigt omskuret av alldeles för tätt inpå dragna vägar.

Givet det mycket höga kulturhistoriska värde huset har och det faktum att huset, som ett av få i Karlstad, varit skyddat i plan i decennier, vore det synnerligen märkligt om en rivningsansökan, eller en flyttning, skulle beviljas. I samma ögonblick skulle nämligen hela idén med kulturmiljöskydd falla platt till marken. Det skulle i så fall ge eko i hela kulturmiljösverige och placera Karlstad i en alldeles egen skamvrå på kulturmiljökartan. Och detta tror jag knappast att det finns ens någon enda av ledamöterna i varken Stadsbyggnadsnämnden eller Kulturnämnden som vill medverka till.

(Insänd som debattartikel till NWT den 17 december)

Öppet brev till Hans Berg, ägare av Wermlands Invest

Foto: Resterna av Karlstads största och vackraste innerstadsträd.

Detta är ett öppet brev från Operation Karlstad, mailat till Hans Berg, ägare till Wermlands Invest, med anledning av att de nyligen kapat ner ett antal träd och buskar, bland annat ett av Karlstads äldsta, högsta och största innerstadsträd, för att skapa ytterligare några parkeringsplatser. För kännedom har det också mailats till ett antal nämnder samt förvaltningar inom Karlstad Kommun som vi varit i kontakt med i frågan som brevet rör.

Hej Hans Berg,

med stor besvikelse konstaterar jag hur Wermlandsinvest i den gångna veckan sågat ner ett av Karlstads äldsta, största och stoltaste stadsträd för att vinna några få parkeringsplatser. En alm som levt länge nog att se Greve Löwenhjelms plymförsedda hästspann frakta kungar och tsarer till herresätet Klaraborg på 1800-talet, överlevt den stora stadsbranden 1865, sett Sockerslottet och Teatern byggas och överlevt två världskrig . Att ni dessutom på köpet rev med hela buskraden som skilde gårdarna åt samt sågade ner det vackra gatuträdet gör saken än mer trist. En av Karlstads vackraste och mest intakta innergårdsmiljöer har nu i ett enda trollslag förvandlats till en karg, avskalad parkeringsplats.

Denna typ av fastighetsförvaltande går stick i stäv med stadens strävan i riktning mot den goda gröna staden och har istället berövat Karlstads innerstad såväl ett av dess vackraste och högsta stadsträd som en sällsynt vacker gårds- och stadsmiljö. Jag känner ganska litet till ert företags rykte sedan tidigare, men detta har definitivt inte förbättrat det. Varken i mina eller andras ögon. Och jag har talat med många människor, både folk på gatan, politiker samt tjänstemän, de senaste två dagarna. Unisont uppvisar de samma frustration över det sätt som Wermlands Invest agerat i detta fall.

Vad är dig egen kommentar till saken?

Mvh,

Peter Sörensen
Operation Karlstad

Vad håller Wermlands Invest på med?

Foto: Detta är vad som är kvar av ett av Karlstads äldsta träd.

På tomten mellan de vackra gamla husen på Drottninggatan 42 och 44 i kvarteret Gäddan i centrala Karlstad har Wermlands Invest, som äger bägge fastigheterna, sågat ner de två vackra gamla träd samt den häck (se flygfoto nedan) som skapade en underbar lummighet och grönska mellan husen och på den förr så vackra innergården, en av få kvarvarande innergårdar i ursprungligt skick i Karlstad.

Nu är det kalt, avskalat och tomt. Alla buskar och övrig grönska är helt bortskövlade. Det större av träden var det största, och kanske äldsta, i hela denna stadsdel, inklusive kvarteret Almén. Vad håller Wermlands Invest och ägaren Hans Berg egentligen på med?

Foto: Den gamla almen var stadsdelens största och kanske äldsta träd.

De nöjer sig uppenbarligen inte med att missköta underhållet av husen, som är i ett uppenbart vanskött skick. Utan ger sig nu på grönytorna också. Och får man verkligen kapa ner träd som är flera hundra år gamla hur som helst?* Hela innergårdsmiljön är nu fullkomligt förstörd. Wermlands Invests sätt att förvalta fastigheter förefaller syfta mer till att förvalta Hans Bergs egen plånbok än att förvalta Karlstad stads- och kulturmiljöer på ett ansvarsfullt sätt.

Vi på Operation Karlstad återkommer med bilder på skövlingen inom kort. Vi kommer också att på måndag morgon ta upp frågan med Stadsbyggnadsnämnden, Kulturnämnden samt med Wermlands Invests ägare Hans Berg. Så här får det bara inte gå till. Skandal Wermlands Invest!

*Komplettering 2007-11-19 | Dagens samtal har gett följande information: Träd som står på privat mark har inget skydd. Ägaren kan ta ner dem om och när han vill. Dock har samtliga jag pratat med på Karlstad Kommun uttryckt samma upprörda känslor som jag själv upplevde när jag såg vad Wermlands Invest nu gjort. De stora träden är viktiga delar av stadsmiljön i innerstaden och berör oss alla. Och vi håller nu gemensamt på att se om man kan hitta en väg att skydda alla träd i innerstaden, så att det krävs rivningslov för att få ta ner dem. Samtliga jag talat med, bortsett från Wermlandsinvest då naturligtvis, tycker att en sådan lösning vore att föredra. Och en annan intressant fråga är – kommer Wermlandsinvest att ersätta de träd de tog bort med nya?

Komplettering 2007-11-20 | Efter att jag i går själv fått luren påslängd i örat av fastighetsskötaren Anders på Wermlands Invest har nu även företrädare från Stadsbyggnadsförvaltningen varit på plats och skådat förödelsen som Wermlands Invest åstadkommit. Mot dem har samma fastighetsskötare uppenbarligen valt att anlägga en ödmjukare attityd, och också återgett andra motiv till kapningen av träden. Wermlands Invest ska nämligen bygga parkeringsplatser där trädet stod, och har redan stakat ut platsen med pinnar. Och den gamla almen var enligt fastighetsskötaren så dålig att den var en säkerhetsrisk. Jotack. Men varför är då den stam som finns kvar på roten absolut kärnfrisk? Visst är det märkligt. Och gatuträdet samt raden av buskar då? Jo, det hade man visst kört på med bilen av misstag. Och sedan hade killen som kapade träden misstagit sig och tagit ner båda, istället för bara det ena. Tjena. Jag tror att var och en själv kan bedöma sanningshalten i dessa ord. Wermlands Invest – förvaltar, förädlar, förnyar står det på skylten på väggen. I det här fallet stämmer det dåligt med verkligheten. Vågar vi tro på att Wermlands Invest bättrar sig, och lever upp till sitt motto i framtiden?

Apropå fönsterbyten….

Det är ju populärt med fönsterbyten i dessa dagar. Allt som oftast sker de helt i onödan, när det i själva verket räckt med en renovering. Inte sällan blir fönsterbytena dessutom rejält misslyckade för husets utseende, och därmed också katastrofala för husets värde. Som här, på Herrhagen, där det en gång så vackra gamla stenhuset i ett enda trollslag förlorade nästan all sin forna glans. Man undrar ju onekligen hur det var möjligt att få bygglov till det här mycket brutala fönsterbytet?

Tempelriddarhuset q-märks i ny detaljplan. Fyra veckor efter att det brutalt slaktats. Av samma kommun som nu märker det. Vad händer?

I den detaljplan för kvarteret kring Tempelriddarhuset som nu ligger ute för samråd läser jag med förvåning att huset ska förses med lilla q, får ej förvanskas eller rivas. Detta är den starkaste q-märkning som en kulturmiljö kan få i en detaljplan. Varför kommer denna märkning då först flera veckor efter att huset brutalt slaktas av samma kommun? Och om man får hantera en kulturmiljö med denna starka skyddmärkning på ett så anmärkningsvärt okänsligt sätt som skett i fallet med tempelriddarhuset – vad har då egentligen q-märkningen för värde över huvud taget? Ska vi då dra slutsatsen att alla husen som är q-märkta i Karlstad kan gå samma oblida öde till mötes?

Personligen tycker jag att den detaljplan som nu framtagits är bra, och att q-märkningen korrekt återspeglar husets ursprungliga kulturhistoriska värden. Men vad är nyttan med att märka huset nu? Här har huset stått i 23 år sedan det pekades ut som kulturhistorisk intressant, och så väntar man tills tre veckor efter att huset brutalt slaktats på i princip allt sitt kulturmässiga värde innan man skyddsmärker det. Är inte det en lite märklig tågordning? Borde inte projektledare Bengt Davidsson i så fall kunna ha fått den informationen tidigare?

Kommer vi nu att få se en känsligare hantering av det som finns kvar av huset? Som originaldörrar och fönster.

Eller är q-märkningen bara ett spel för galleriet. Ett försök att sopa igen spåren efter den kulturmiljöslakt som skett. Ett sätt att förbereda sig för en sammanfattande historieskrivning där man i sedvanlig ordning kommer att skriva något i stil med ”husets kulturmiljövärden har stärkts genom q-märkning i plan”. När man i själva verket brutalt berövat det på så gott som allt kulturhistoriskt värde. Är det bara en tidsfråga innan treglasfönstren och aluminiumdörrarna sitter där? Precis som skett på så många andra kulturhus i Karlstad där företrädarna för denna typ av okänsliga hantering fått dra fram.

Låter jag cynisk? Det är tyvärr lätt att bli det. För tro mig, jag har sett det förut.

Operation Karlstad intervjuas i Kanal 12 beträffande ”ombyggnaden” av Tempelriddarhuset

Med start nu på onsdag den 10 oktober rullar ett reportage om Karlstad Kommuns ”ombyggnad” av Tempelriddarhuset från 1885 (se tidigare inlägg här på bloggen) på Kanal 12, bland annat med en längre intervju med byggnadsingenjör Peter Sörensen från Operation Karlstad. Vi vill redan nu varna tittare som är särskilt känsliga för förstörelse av kulturmiljöer. Reportaget innehåller starka scener!

För dig som inte känner till så mycket om Tempelriddarhuset, eller Ordenshuset alternativt Elimkapellet som det också kallas, kommer här lite historik, hämtat från ett examensarbete i bebyggelsevård, skrivet av Marie Andersson vid Chalmers Tekniska Högskola år 1995, dvs för 12 år sedan. Rubriken på arbetet är ”Utveckling av Kv Älgen i Karlstad” och det finns att läsa eller låna i Värmlandsrummet på biblioteket i Karlstad.

Ordenshuset
Den byggnad som kallas för ordenshuset byggdes 1885 som en baptistkyrka. Byggnaden är två våningar hög och murad av rött tegel med en mycket vacker mönstermurning. Taket är ett plåttäckt sadeltak som är valmat och ytterligare avfast i sin norra del mot Drottninggatan. Exteriören är i stora drag oförändrad. 1924 sänktes två fönster i bottenvåningen mot Pihlgrensgatan, och 1929 fick vinden en balkong i söder. Idag är alla fönster i bottenvåningen igensatta med skivor för att hindra skadegörelse (apropå skadegörelse, idag har Karlstad kommun själva stått för skadegörelsen, på eget bevåg har de blåst ur hela lokalen inpå bara tegelväggarna, allt innanmäte är borta, reds.anm).

Interiört har byggnaden förändrats desto mer. När den fungerade som kapell fram till 1919 utgjordes nästan hela byggnadsvolymen av en sammanhängande sal (se vänster bild ovan), med golvnivå i bottenvåningen, en tresidig läktare en trappa upp och ett innertak som välvde sig så nära yttertaket som möjligt. Takstolen kunde anpassas till innertakets välvning tack vare dragband av en tums järnstänger. Rester av det gamla innertaket finns kvar på vinden, där det går att se hur det var dekorerat med målade blombårder.

När Bapistföreningen sålde byggnaden 1919 lades ett bjälklag som sammanband läktarna och därmed gav byggnaden två våningar in. Församlingen fortsatte att hyra övervåningen fram till 1924 då en stor ombyggnad skedde. Byggnaden blev Tempelriddarordens hus och disposition och ytskikt finns till större delen kvar i dag (1995). På den övre våningen gjordes en logesal (se höger bild ovan). Den utnyttjade inte hela husbredden men har ändå en hög välvning. Takstolarna har en annan form än innan och takvinkeln är flackare. Inne i logesalen är väggar och tak motivmålade. Gavelväggen mot norr ger illusionen av en utsikt från ett kolonnförsett rum där landskapet är en öken med pyramid och ett tempel. Pyramiden/triangeln går igen på fler ställen, till exempel i den större trappans snidade räcke och i ännu en väggmålning ovanför ingången till logesalen. Logesalens tak påminner om en stjärnhimmel, omsorgsfullt dekorerad och fylld av små hål (stjärnor, se färgbilder). På vinden finns fortfarande det sinnrikt konstruerade lampsystem kvar som fick stjärnhimlen att lysa kvar intakt.

I bottenvåningen fanns under ordenstiden en större festsal mitt i byggnaden. Efter Tempelriddarordens uttåg användes byggnadens bottenvåning som arkiv, och i logesalen en trappa upp bedrevs dansundervisning. Allra senast, innan huset blev öde, hyrdes det ut till studentkåren som hade pub och fester där. Det var också replokal för källarband.

Ordenhusets tillstånd idag (skrivet år 1995)
Eftersom byggnaden står tom idag är den heller inte uppvärmd. Varken el eller vatten är inkopplat. I vilket skick avloppsledningar etc är har jag inte kunnat bedöma, men min gissning är att det behöver ses över ordentligt. Tacket läcker in vatten som har orsakat skador, främst på ytterväggar och den murade hjärtväggen som går tvärs genom huset. Det är ett problem som jag bedömer borde lösa sig så fort taket tätas. Takstolarna verkar helt friska. På några ställen finns de ursprungliga ytskikten orörda, främst delar av takpanelen på vindens östra del. Ordenstidens ytskikt är bäst bevarade i övervåningens sal med vägg- och takmålningar som fått både sprickor och bortfallna bitar. Pilastrar, taklister etc finns kvar med sin form, men är på flera ställen övermålade med vit färg. De senaste ombyggnaderna har varit okänsliga mot både rummens form, disposition och ytskikt. Det finns också många våldsamma installationer, som lysrörsramper i ordenssalen. Byggnaden känns överhuvudtaget sliten och bortglömd.

På bottenvåningen är alla fönster igensatta med skivor från utsidan, men själva fönstren finns kvar och verkar i allmänhet vara i gott skick, kanske just tack vare att de skyddats under åren då huset inte skötts om. Jag vet inte om de är ursprungliga, men de är i alla fall profilerade och smäckra. Det är bara mot väster en trappa upp i logesalen som fönstren bytts mot nyare, släta träfönster. De fönsteröppningarna har under logetiden varit igenmurade, och det kan vara förklaringen till att fönstren är så annorlunda. Det jag gissar är den allra äldsta fönstertypen vetter mot Drottninggatan en trappa upp och är är dolt bakom en liten lucka uppe på scenen. Dörrpartierna är på flera håll vackra.

Den utvändiga tegelmuren är imponerade levande och vacker. Teglet verkar ha frostsprängts runt två fönster på västsidan annars är muren i gott skick.

Tempelriddarhuset 2007 (redaktionens tillägg)
Tempelriddarhuset idag är en sorglig syn. Ingen av våra fastighets- eller kulturmiljöansvariga politiker eller tjänstemän verkas ha läst och än mindre hörsammat Marie Anderssons önskan om behov av åtgärder under de år som gått sedan hon slutförde sitt ambitiösa arbete. Idag, tolv år senare, förefaller det istället ha kommit som en total överraskning för Karlstad Kommuns fastighetsdirektör Hans Wennerholm att taket läckte. Och i en artikel i NWT säger han ”– De sågade av delar av takstolarna när stjärnhimlen byggdes. Bärigheten försämrades och som jag har uppfattat det uppfyller inte taket säkerhetskravet för snölaster.” Det här stämmer inte. Den nya konstruktionen av taket gjordes mycket professionellt och blev snarare starkare än tidigare. Vadan detta svala engagemang hos direktör Wennerholm?

Precis som Marie Andersson påpekar har huset hanterats mycket okänsligt under årens lopp. Precis som skett, och som löpande sker, mer som en regel än ett undantag, med många av våra övriga gamla kulturhus. Frågan är hur och varför det har fått ske? Hur är det egentligen ställt med kompetensen hos Karlstad Kommuns fastighetsförvaltare? Och hos Karlstad Kommuns Byggnadsnämnd? För de har väl i ärlighetens namn godkänt varje enskilt ingrepp? Eller? Frågan är onekligen befogad. Bristen på kulturhistoriskt engagemang och intresse förefaller alarmerade. Och konsekvenserna för kulutrmiljöarvet blir förödande.

Hela huset har idag fullkomligt blåsts ur och berövats alla de kvaliteter som Marie Andersson så omsorgsfullt noterat. Kvar står idag ett naket, urblåst tegelskal. Ännu ett oersättligt kulturhus håller på att förpassas till historieböckerna. Ett av de allra äldsta som fanns kvar av dem som byggdes efter branden.

Finns då något kvar att rädda?
Under reportaget med Kanal 12 fick vi tillgång till lokalerna, och kunde beskåda förödelsen. För en kulturmiljöälskare som mig känns en sådan här syn som ett slag i mellangärdet. Luften, och lusten, går liksom ur en. Det som nu finns kvar av fastigheten är tegelfasaden, fönstren som sitter i den samt ytterdörrarna. Själva fasaden förefaller man vara rädd om. Med fönstren och dörrarna är det sämre. Flera av 1800-talsfönstren har fått rutorna sönderslagna under ”renoveringen” och ytterdörrarna har rivits ur. Porten i hörnet Drottningatan/Pihlgrensgatan rivs ur och byts ut på grund av anpassningskrav från handikapprörelsen. Hoppas att man låter tillverka en ny dörr i trä och i samma stil som de originaldörrar huset en gång hade.

Den port som vätter mot Drottninggatan med valvat överstycke förefaller vara en originalport och borde, tycker man, dock kunna bevaras intakt som en del av fasaden. Operation Karlstad har påpekat dessa önskemål för kommunens stadsbyggnadsdesigner Andreas Eliasson, museets industriantikvarie Mattias Libeck samt byggets projektledare Bengt Davidsson från Rohm & Co. Och det förefaller vid en första kontakt idag den 9/10 vara möjligt att så blir fallet, vilket vore glädjande. Vi återkommer med rapport om detta inom kort.

Läs också ”Stjärnhimlen ryker när Tempelriddarhuset byggs om” ur NWT 2007-08-14