Category Archives: PBL

Gröna huset väcker frågan. Vilken sorts stad är det egentligen vi vill ha?

gröna huset

Vilken stad är det egentligen vi vill ha? Med eller utan kulturarv?

I snart tio år har jag ägnat mig åt att försöka få Karlstads Kommun att förstå värdet av att värna stadens kulturhistoriska bebyggelse. Eller gamla hus om man så vill. För ska jag vara riktigt ärlig så har det varit lite si och så med den insikten. Bland politikerna alltså. Karlstadborna själva verkar ha enklare att förstå detta. De älskar sina gamla hus. I alla fall gör de flesta av dem jag möter det.

Jag skriver sina, för även om man inte äger ett gammalt hus, känns det nog för de flesta av oss som om dessa gamla hus på sätt och vis tillhör staden, dvs dig och mig. Den som äger ett sådant hus äger bara rätten, eller ansvaret, att få förvalta det under en tid. Jag äger själv ett sådant hus. Och jag älskar det. Och vårdar det med varm hand, så att nya ägare en dag ska kunna njuta av det, precis som jag idag har privilegiet att få göra.

gr

Gröna huset är från 1800-talets mitt. Och är därmed ett av Herrhagens allra äldsta hus.

På Herrhagen står ett sådant hus, inte alls olikt mitt eget. Det är ett ganska enkelt, men vackert och idylliskt trähus i två plan. Omgivet av en vacker trädgård med gamla knotiga fruktträd och bärbuskar. Huset är, visar det sig, från 1800-talets mitt, och är därmed ett av de allra äldsta på hela Herrhagen.

Gatan där det står heter Olofsgatan. Kanske inte en av Herrhagens charmigaste gator, om man säger så. Mestadels beroende på att de byggnader som tillfogats från 1950-talet och framåt inte har en direkt upplyftande arkitektur. Tack och lov står det Gröna Huset och ett gult grannhus kvar från tiden dessförinnan, och ger gatan åtminstone en liten dos av det som vi förknippar med Herrhagskänslan, dvs blandningen av gamla och nya hus.

gr

Gröna huset är en grön 1800-talsidyll. Insprängd bland nyare, större huskroppar.

Både det Gröna Huset och det gula grannhuset med de vackra balkongerna ut mot gatan, är utpekade i Karlstad Kommuns sk kulturmiljöprogram. Det gröna har färgmarkeringen röd, vilket betyder att det är klassat som mycket värdefullt. Och det har också försetts med en sk q-märkning i detaljplanen. Det känns bra tycker jag. Vi ska vara rädda om våra gamla hus. Utan dem förlorar staden sin karaktär.

Men döm om min förvåning när jag så får läsa att fastighetsägaren Wermlands Invest begärt rivningslov för det Gröna Huset, trots att de vet att det är skyddsmärkt och utpekat som ett av stadens mest värdefulla hus. Wermlands Invest är ju ett gammalt Karlstadföretag som idag drivs av andra generationen. Varför i all världen vill de riva Karlstads kulturarv? Det känns som en dåligt genomtänkt affärsidé.

gr

Gröna huset är rödmarkerat, dvs särskilt värdefullt, i kommunens Kulturmiljöprogram.

Nu visar det sig att de försökt få rivningslov flera gånger. Redan innan den nya generationen tog vid. Senast var 2011. Men då fick de avslag av Stadsbyggnadsnämnden med hänvisning just till kulturvärdena. Fattas bara annat. Huset är ju utpekat och skyddsmärkt sedan decennier och borde stå stensäkert. Det borde slåunda inte finnas någon tvivel hos en Stadsbyggnadsnämnd i ett sådant ärende.

Jag blir därför mäkta förvånad när jag idag via artikeln i VF och några telefonsamtal får indikationer på att man från politiskt håll driver på för att få genom ett rivningslov. Helt på trots med tidigare fattade beslut, både i Stadsbyggnadsnämnden och i Kommunfullmäktige, som ju klubbat dels Kulturmiljöprogrammet, dels den översiktsplan där programmet är förankrat. En sådan politisk irrfärd borde vara dömd att misslyckas, tänker jag. Men just för att vi befinner oss i Karlstad, en kommun där man historiskt närmast gjort till sitt adelsmärke att bedriva adhoc-politik, helt utan långsiktiga planer, blir jag lite orolig.

gr

Även detta grannhus är utpekat i Kulturmiljöprogrammet. Det känns bra. Eller?

Plan- och Bygglagen, dvs den lag som kommuner ska jobba efter, kräver att man ska jobba med inventeringar av kulturmiljöer, följda av q-märkningar i detaljplaner samt förankringar av långsiktiga intentioner för kulturarvet i översiktsplanerna. I Karlstad har det, som jag skrev inledningsvis, emellertid varit lite si och så med det. Man har av någon anledning struntat i att efterleva de svenska lagarna. Sannolikt för att skaffa sig lite egen rörelsefrihet att göra som det faller var och en in. Jag vet vissa politiker som föredrar att ha det så. Jag tror inte jag behöver nämna några namn för att ni ska ana vem jag tänker på.

2008 var situationen så illa att jag anmälde kommunen till Länsstyrelsen för brott mot Plan- och Bygglagens s k varsamhetsbestämmelser. Det var en diger lunta på dryga 100 sidor som damp ner på Länsstyrelsens bord. Nio månader senare föll domen, som slog fast att Karlstads Kommun inte skött sitt kommunala ansvar i enlighet med lagen. Det var svidande kritik man fick. Och i bägge dagstidningarna kunde vi läsa om detta på flera helsidor. NU, lovade kommunen, skulle det bli bot och bättring.

gr

Ett trevligt inslag i gatumiljön? Eller en sk saneringsmogen fastighet?

Och bot och bättring har det faktiskt också blivit. Även om det gått outsägligt långsamt. Och med ett och annat återfall i gamla vanor längs vägen. Idag tycker jag dock att vi i Karlstad i allmänhet fått upp ögonen för kulturarvets värde i samhällsplaneringen. Även om det fortsatt finns mycket som ännu kan förbättras.

Artikeln om rivningshotet mot gröna huset kommer därför som lite av en kalldusch. Som en flashback från tiden före min anmälan till Länsstyrelsen. Och jag funderar över vilken politiker det är som den utveckling som skett sedan dess verkar ha helt gått förbi. Hur, tänker jag, kan detta vara möjligt?

gr

Är de gamla detaljrika husen en tillgång eller en belastning för Karlstad?

Ska jag verkligen behöva göra en anmälan till? Vill Karlstads Kommun verkligen behöva skämmas på ett par helsidor till, för att man inte kan läsa lagen innantill? Och inte ens följa sina egna beslut. För, kära Karlstadbor, och politiker för den delen, jag kan lova er att en sådan anmälan ligger färdigskriven och åker på lådan samma dag som jag ens ser tillstymmelsen till ett sådant förslag i Stadsbyggnadsnämnden.

Länsstyrelsen kommer att älska det. Media likaså. Sannolikt dock inte politikerna. Eller tjänstemännen. För det är oftast de senare som får skämmas i media.

gr

Gröna huset sätter fingret på frågan – vilken stad vill vi egentligen ha?

För den som är intresserad kan jag rekommendera en söndagspromenad upp till Gröna Huset och Olofsgatan. Knalla runt litet i kvarteren och kika på vad det är som ger Herrhagen sin speciella karaktär och kvalitet. Vilka hus bidrar till den? Och vilka hus gör det inte? Har du inte tid så kika istället på de bilder jag tagit. Och fundera på saken. För till syvende och sist är det ju detta frågan handlar om. Vilken stad är det egentligen vi vill ha?

Annonser

Länsstyrelsen i Malmö fråntar Eslövs kommun rätten att godkänna bygglov

I Eslöv har Länsstyrelsen fråntagit Eslövs kommun rätten att godkänna bygglov eftersom man anser att kommunen river kulturhistoriska byggnader utan att ta hänsyn till riksintresset. Detta läser vi i Sydsvenska Dagbladet och kan konstatera att situationen i Eslöv i många stycken påminner om situationen i Karlstad kommun. Även här är kommunens kulturmiljöhantering undermålig.

För en kort tid sedan anmälde Operation Karlstad Karlstads Kommun till Länsstyrelsen för bristande efterlevnad av Plan- och bygglagens (PBL) sk varsamhetsparagrafer, dvs de paragrafer som är avsedda att skydda den bebyggda miljöns kulturmiljövärden. Ärendet ligger nu hos Länsstyrelsen som ett sk tillsynsärende och arbete pågår för fullt enligt Magnus Ahlstrand, chef på Länsstyrelsens Kulturmiljöenhet.

Från Operation Karlstad hyser vi farhågor om att situationen är likaledes illavarslande i en rad andra svenska kommuner. Dessa farhågor stärks inte minst av två högst aktuella ärenden, dels det ovan nämnda ärendet i Eslöv, där Länsstyrelsen alltså helt sonika gått in och fråntagit kommunen rätten att godkänna bygglov, dels en rapport från Riksantikvarieämbetet – Hur mår kulturmiljön? – där man konstaterar att det saknas en systematisk övervakning av tillståndet i kulturmiljön i Sverige.

I Eslöv har Länsstyrelsen fråntagit Eslöv kommuns rätten att godkänna bygglov eftersom man fruktar att kommunen river kulturhistoriska byggnader utan att ta hänsyn till riksintresset. Länsstyrelsen kontrollerar därför tills vidare alla byggärenden och rivningslov inom centrala Eslöv. Flera historiska byggnader har tidigare rivits i Eslöv, trots att de varit utpekade i inventeringar. 1977 genomfördes en industriminnesrenovering i Eslövs kommun. Då fanns det 71 byggda industrimiljöer i Eslöv. 2003 var över hälften av dem rivna, starkt förvanskade eller lagda i ruiner.

Hur skulle resultatet bli om vi gjorde samma uppföljning här i Karlstads Kommun? Med någon av inventeringarna från 1970-talet eller kanske med den senaste kulturmiljöinventeringen från 1984?

Operation Karlstad följer med spänt intresse den fortsatt händelseutvecklingen kring tillsynsärendet och fortsätter under tiden att hålla ett vakande öga på vad som händer med kulturmiljöerna i Karlstad i synnerhet, och i Värmland i allmänhet. Har du tips om kulturmijöer som förfaller eller far illa? Hör av dig till oss.

Operation Karlstad anmäler Karlstads Kommun för bristande efterlevnad av PBLs varsamhetsparagrafer

Onsdagen den 23 april lämnade Operation Karlstad till Länsstyrelsen i Värmland in en formell anmälan av allvarliga brister i efterlevnaden av Plan- och bygglagens varsamhetsparagrafer inom Karlstads Kommun. Som underlag till anmälan lämnades fyra ärenden som var för sig tydligt exemplifierar de brister som vi menar föreligger. Anmälan lämnades till Magnus Ahlstrand, Ingrid Tilly samt Göran Wettergren på Länsstyrelsen i Värmlands Samhällsbyggnadsenhet och kopior gick till berörda parter samt till tidningar, radio och teve.

I anmälan hävdar vi att en rad brister i ärendehanteringen föreligger och att detta allvarligt hotar Karlstads Kommuns bebyggda kulturarv. De brister som påpekats är bl a:

  • Regelmässigt tillåts om- och tillbyggnader som avsevärt förvanskar de värden som PBLs varsamhetsparagrafer är avsedda att skydda
  • Regelmässigt utses byggherren själv till kvalitetsansvarig, något som knappast kan anses vara förenligt med lagens intentioner
  • Den lagstadgade löpande tillsynen av lagarnas efterlevnad framstår obefintlig
  • Skrivningar av lov framstår ofta luddigt formulerade och saknar inte sällan helt formell bäring i lagtexterna
  • Kunskapen om arkitektonisk stilhistoria hos Stadsbyggnadsförvaltningens medarbetare samt hos Stadsbyggnadsnämndens ledamöter förefaller bristfällig
  • Kunskapen om innehållet i och bakgrunden till PBLs varsamhetsparagrafer hos Stadsbyggnadsförvaltningens medarbetare samt hos Stadsbyggnadsnämndens ledamöter förefaller bristfällig
  • En allmänt spridd uppfattning att PBLs varsamhetsparagrafer endast gäller särskilt utpekade byggnader synes föreligga hos Kommunens medarbetare samt hos Stadsbyggnadsnämndens ledamöter, men också hos fastighetsägare och byggföretag. Detta trots att det i PBL 3 kap 10 § tydligt står skrivet att lagen gäller ALLA fastigheter, och oavsett om åtgärden är bygglovspliktig eller ej
  • Samsynen mellan kommunens olika förvaltningar samt mellan de politiskt tillsatta nämnderna kring vilka stadens kulturmiljövärden är och hur man ska värna och förvalta dem förefaller saknas helt
  • Skrivna instruktioner för hur och med vilka metoder och material underhåll av q-märkta fastigheter ska ske förefaller helt saknas inom kommunen
  • Handläggningstiden för ärenden, t ex anmälda svartbyggen, förefaller alldeles för lång. Pågående förvanskningar hinner i många fall avslutas innan kommunen ens fått iväg en skrivelse. Rutiner för prioritering bland ärendena förefaller helt saknas
  • Kommunikation och samarbete mellan kommunens förvaltningar och nämnder, samt mellan Kommun, Värmlands Museum och Länsstyrelsen förefaller lämna mycket övrigt att önska

Plan- och bygglagens varsamhetsparagrafer

  • 3 kap 10 § Ändringar av en byggnad skall utföras varsamt så att byggnadens karaktärsdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara. Lag (1998:805).
  • 3 kap 12 § Byggnader, som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i ett bebyggelseområde av denna karaktär, får inte förvanskas.
  • 3 kap 13 § Byggnaders yttre skall hållas i vårdat skick. Underhållet skall anpassas till byggnadens värde från historisk, kulturhistorisk, miljömässig och konstnärlig synpunkt samt till omgivningens karaktär. Byggnader som avses i 12 § skall underhållas så att deras särart bevaras. Lag (1994:852).
  • 3 kap 17 § Tomter skall, oavsett om de har tagits i anspråk för bebyggelse eller inte, hållas i vårdat skick. De skall skötas så att betydande olägenheter för omgivningen och för trafiken inte uppkommer och så att risken för olycksfall begränsas. Byggnadsnämnden kan besluta att plantering skall utföras och att befintlig växtlighet skall bevaras. Tomter, som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, får inte förvanskas i de avseenden de omfattas av skyddsbestämmelser i en detaljplan eller i områdesbestämmelser.

Här kan du ladda ner den anmälan (exklusive bilagor) som skickades till Länsstyrelsen. Den fulla anmälan omfattar inklusive bilagor närmare 100 sidor. För ytterligare information kontakta Operation Karlstads Peter Sörensen på mobil 0730-20 52 82 eller via mail.

Ombyggnaden av Graninge Värdshus – ett solklart brott mot Plan – och bygglagen

Turerna kring Graninge Värdshus har sedan Operation Karlstads anmälan för brott mot Plan- och bygglagens varsamhetsparagrafer tagit rejäl fart. Stadsbyggnadsdirektör Gunnar Persson, som kopplades in på ärendet redan för ett år sedan och därmed haft god tid på sig att agera, uppför sig aggressivt och yrvaket mot såväl journalister, medarbetare och oroade samhällsmedborgare, i vad som närmast upplevs som ett försök att sopa förvaltningens bristande engagemang i ärendet under mattan.

– Vi har lämnat bygglov eftersom planen godkänner att värdshuset används för bostadsändamål, säger stadsbyggnadsdirektör Gunnar Persson. Huset är inte Q-märkt eller på något annat sätt skyddat. Det var kanske olyckligt att det inte kom med i byggnadsinventeringen som gjordes i kommunen för några år sedan. Och det är ju bara fönstren vi talar om. Det har ju inte skett någonting med taket och fasaden eller huset i övrigt, säger Gunnar Persson i en intervju i dagens NWT.

Bygglov? Inte skyddat? Bara fönstren? Vad pratar Persson egentligen om? Han är nämligen rejält ute och cyklar och man borde rimligen kunna förvänta sig att en stadsbyggnadsdirektör är bättre påläst på Plan- och bygglagen.

Plan- och bygglagens krav om varsamhet gäller för alla hus och vid alla förändringar, även för hus som inte är Q-märkta och för åtgärder som inte kräver bygglov:

”Ändringar av en byggnad skall utföras varsamt så att byggnadens karaktärsdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara” (3 kap 10 §).

Detta vet Persson rimligen. Dessutom skriver han och kollegan Marie Eddeborn själva i den rapport som de gjorde vid ett besök på Graninge Värdshus den 27 augusti 2008:

”Byggnaden har ett högt kulturhistoriskt värde varför stor omsorg måste visas avseende fasadförändringar. Rytmen i fasaden måste bevakas och där har fönstren stor betydelse”.

Borde inte dessa krav då också gälla i det bygglov som lämnats?

Ända gapar och gastar Persson för fulla muggar och förefaller istället närmast försvara den totala förstörelse som fått pågå på Graninge i över ett års tid. Jag fick mig själv en rejäl utskällning av en rosenrasande Persson här om dagen när jag ringde honom. –Jag har fått nog av dig, sa han med vresig ton och fortsatte ”nu är måttet snart rågat”. Varför denna upprördhet? Vad är det egentligen som Gunnar Persson är så upprörd över?

Något fönsterbyte borde naturligtvis aldrig ha behövt ske på Graninge. De fönster som sitter där är av hög kvalitet och borde istället renoveras, samt eventuellt förses med en extra innerruta, på samma sätt som sker i det av Lundbergs ägda Järnvägshuset på Hamngatan i Karlstad. Där renoveras närmare 1000 fönsterbågar, förses med en extraruta och sätts tillbaka. Och fönstren är identiska med dem på Graninge Värdhus. Det är ett allmänt utbrett missförstånd att fönster från 1900-talets början är av dålig kvalitet. I själva verket är det precis tvärtom. Dessa fönster är gjorda av ett virke som är så kådrikt att fönstren håller i flera hundra år med normalt underhåll. Nya fönster är av en mycket sämre kvalitet och håller i max 20-30 år.

Någon sänkning av innertaken hade heller inte behövts göras. Definitivt inte med tanke på att taken då hamnar mitt i fönstrens övre delar. Ventilation och el kan lätt dras i de befintliga rummen med gott resultat. Så sker bland annat på gamla I2-området och detta är närmast att betrakta som praxis i gamla miljöer med högt tak idag.

Detta borde såväl stadsbyggnadsdirektör Gunnar Persson som stadsbyggnadsarkitekt Marie Eddeborn rimligen känna till. Genom att hävda dessa krav skulle Graninge Värdhus i Molkom kunna få behålla sin arkitektoniska och kulturhistoriska stolthet. Och ägaren Lars Persson skulle kunna fortsätta bygga om huset till lägenheter, dessutom till en klart lägre kostnad. Att byta ut fönster och sänka innertak kostar pengar. Att renovera de befintliga är klart billigare.

Så. Vad bråkar alla om? Lagen är tydlig. Följ den. Det tjänar alla inblandade på. På alla sätt.

Komplettering 2008-02-27 | I dagens NWT kan man läsa om hur Peter och Lars Johansson nu kontrat den polisanmälan jag gjort mot dem för brott mot Plan- och bygglagen genom att själva polisanmäla mig för påstått olaga hot och egenmäktigt förfarande som de hävdar skulle ha inträffat vid mitt besök på Graninge i söndags förmiddag. Anmälan är tramsig och saknar fullkomligt verklighetsförankring och jag kommer inte att kommentera det ytterligare. Det får polismyndigheten göra om de anser detta fruktbart.

Vågmästarvillan, ett av Karlstads äldsta och mest kulturhistoriskt värdefulla hus, hotas med rivning.

Enligt uppgifter som nått Operation Karlstad har bostadsrättsföreningen Vågmästaren här om dagen lämnat in en ansökan om att få riva den sk Vågmästarvillan (eller vågmästarbostaden) som ligger invid Hammaröleden intill de nybyggda fastigheterna på Vågmästaren. Ansökan är insänd av Nils-Erik Einarsson och Hans Obstfelder som företräder föreningen. Vågmästarvillan är ett av Karlstad absolut äldsta och kulturhistoriskt mest värdefulla hus och ansökan om ett rivningslov för den är anmärkningsvärt.

–Vi tycker inte att huset passar in i omgivningen, säger Hans Obstfelder.

Vågmästarvillan på ett foto ur Det Gamla Carlstad av Mats Ronge.

I Mats Ronges bok Det gamla Carlstad kan man läsa att huset är mycket gammalt och att det ursprungligen uppfördes som bostad åt den sk kanik som hade till uppgift att övervaka fisket det vid Tingvallaön och Hammarön så viktiga fisket. Från mitten av 1850-talet blev huset därefter bostad åt vågmästaren till järnvågen. Namnet Kanikenäset hävdas i Ronges bok härstamma just från kaniken. Husets kulturhistoriska värde är därför mycket stort och det har varit skyddat i plan sedan decennier. Och är det än idag.

I samband med uppförandet av de nya husen på området övergick förvaltningsansvaret enligt uppgift från Karlstad Kommun till NCC, som lovade ta väl hand om det kulturhistoriskt värdefulla huset. Enligt uppgift var tanken att huset skulle bli en samlingsplats för de boende i kvarteret. De boende har emellertid valt en annan lösning vilket sannolikt är anledningen till rivningsansökan. Karlstad Kommun har förvisso varit en urusel förvaltare av fastigheten, som lider såväl av kraftigt eftersatt underhåll som av direkt vanvård, inte minst interiört. Men den nu inlämnade ansökan om rivning tyder alltså på att huset trots detta uppenbarligen hamnat i än sämre händer.

Stadsbyggnadsnämnden och Kulturnämnden bör nu genast sätta ner foten för att se till att rivningshotet avvärjs. Dessutom bör man se till att huset bevaras och restaureras på ett kulturmiljömässigt korrekt sätt. Den bästa lösningen för huset bör vara att se till att huset återställs till bostad, som det en gång var. Huset har dock behandlats mycket ansvarslöst i planen och redan här tycker man sig kunna skönja vad exploatören NCC haft i sikte. Något som sannolikt kommer att kräva att dess omgivande trädgård ges större utrymme än den lilla plätt det fått i dagen plan, där det står kraftigt omskuret av alldeles för tätt inpå dragna vägar.

Givet det mycket höga kulturhistoriska värde huset har och det faktum att huset, som ett av få i Karlstad, varit skyddat i plan i decennier, vore det synnerligen märkligt om en rivningsansökan, eller en flyttning, skulle beviljas. I samma ögonblick skulle nämligen hela idén med kulturmiljöskydd falla platt till marken. Det skulle i så fall ge eko i hela kulturmiljösverige och placera Karlstad i en alldeles egen skamvrå på kulturmiljökartan. Och detta tror jag knappast att det finns ens någon enda av ledamöterna i varken Stadsbyggnadsnämnden eller Kulturnämnden som vill medverka till.

(Insänd som debattartikel till NWT den 17 december)

Banvaktstugan i Skattkärr hotas av rivning

Den gamla banvaktstugan i Skattkärr hotas av rivning, läser vi NWT den 3 december 2007. Upprinnelsen till hotet är ett regeringsbeslut som uppmanar Banverket att snarast avveckla inaktiva järnvägsfastigheter Sverige över. Denna avveckling har Banverket av någon besynnerlig anledning tolkat som att fastigheterna ska rivas, vilket i praktiken inneburit att stora delar av det kulturhistoriska järnvägsarvet på många håll i ett enda slag raderats. Agerandet har mötts av högljudd, och rättvis, kritik från flera håll i landet.

Att agerandet är djupt ansvarslöst tror jag de flesta är ense om. Vad som sker i andra kommuner och län kan vi dock göra litet åt, men i Karlstad och i Värmland får vi hoppas att våra kulturmiljöansvariga uppvisar en större klokhet och slår vakt om vårt järnvägsarv. Muséets antikvarier har mycket klokt uttalat sitt stöd för ett bevarande av byggnaderna i Skattkärr och jag hoppas att också Stadsbyggnadsnämnden är framsynta och modiga nog att stödja detta beslut. Denna typ av relativt enkla byggnader har naturligtvis sitt stora värde genom att stå just där de står, och berätta sin historia. Och en flyttning är därför inget bra alternativ i detta fall.

Skattkärr är en ort som sannolikt står inför en kraftig expansion det närmaste decenniet. Inte minst just området kring och nedanför järnvägen, mot vattnet. Området är redan omtalat på Karlstad Kommuns hemsida under namnet Skattkärrsstrand. Utöver järnvägsarvet finns här också spår av ett industriellt arv som innehåller flera skyddsvärda delar som bör bevaras till eftervärlden. Dessa öar av kulturhistoriskt arv skapar inte bara en historisk begriplighet åt miljön och orten utan blir också pittoreska inslag som bidrar till mångfalden och karaktären i det nya område som växer fram.

Just detta är något som moderna stadsplanerare världen över tar fasta på och värnar idag. Moderna stadsplanerare ser kulturmiljöarvet som en resurs, och inte som en belastning. Inte sällan ställer man därför krav på blivande exploatörer av sådana områden att ta ansvar för renovering och underhåll av denna typ av kulturhistoriska byggnader. För exploatörerna är det en ringa kostnad i sammanhanget och ett ansvar som de gärna tar. Låt oss hoppas att denna moderna, globala vind av stadsplaneringsinsikt också nått in i Karlstad Kommuns Stadsbyggnadsnämnds sammanträdesrum.

Det tror jag faktiskt att den har.

Apropå fönsterbyten….

Det är ju populärt med fönsterbyten i dessa dagar. Allt som oftast sker de helt i onödan, när det i själva verket räckt med en renovering. Inte sällan blir fönsterbytena dessutom rejält misslyckade för husets utseende, och därmed också katastrofala för husets värde. Som här, på Herrhagen, där det en gång så vackra gamla stenhuset i ett enda trollslag förlorade nästan all sin forna glans. Man undrar ju onekligen hur det var möjligt att få bygglov till det här mycket brutala fönsterbytet?