Tag Archives: förtätning

Gröna huset väcker frågan. Vilken sorts stad är det egentligen vi vill ha?

gröna huset

Vilken stad är det egentligen vi vill ha? Med eller utan kulturarv?

I snart tio år har jag ägnat mig åt att försöka få Karlstads Kommun att förstå värdet av att värna stadens kulturhistoriska bebyggelse. Eller gamla hus om man så vill. För ska jag vara riktigt ärlig så har det varit lite si och så med den insikten. Bland politikerna alltså. Karlstadborna själva verkar ha enklare att förstå detta. De älskar sina gamla hus. I alla fall gör de flesta av dem jag möter det.

Jag skriver sina, för även om man inte äger ett gammalt hus, känns det nog för de flesta av oss som om dessa gamla hus på sätt och vis tillhör staden, dvs dig och mig. Den som äger ett sådant hus äger bara rätten, eller ansvaret, att få förvalta det under en tid. Jag äger själv ett sådant hus. Och jag älskar det. Och vårdar det med varm hand, så att nya ägare en dag ska kunna njuta av det, precis som jag idag har privilegiet att få göra.

gr

Gröna huset är från 1800-talets mitt. Och är därmed ett av Herrhagens allra äldsta hus.

På Herrhagen står ett sådant hus, inte alls olikt mitt eget. Det är ett ganska enkelt, men vackert och idylliskt trähus i två plan. Omgivet av en vacker trädgård med gamla knotiga fruktträd och bärbuskar. Huset är, visar det sig, från 1800-talets mitt, och är därmed ett av de allra äldsta på hela Herrhagen.

Gatan där det står heter Olofsgatan. Kanske inte en av Herrhagens charmigaste gator, om man säger så. Mestadels beroende på att de byggnader som tillfogats från 1950-talet och framåt inte har en direkt upplyftande arkitektur. Tack och lov står det Gröna Huset och ett gult grannhus kvar från tiden dessförinnan, och ger gatan åtminstone en liten dos av det som vi förknippar med Herrhagskänslan, dvs blandningen av gamla och nya hus.

gr

Gröna huset är en grön 1800-talsidyll. Insprängd bland nyare, större huskroppar.

Både det Gröna Huset och det gula grannhuset med de vackra balkongerna ut mot gatan, är utpekade i Karlstad Kommuns sk kulturmiljöprogram. Det gröna har färgmarkeringen röd, vilket betyder att det är klassat som mycket värdefullt. Och det har också försetts med en sk q-märkning i detaljplanen. Det känns bra tycker jag. Vi ska vara rädda om våra gamla hus. Utan dem förlorar staden sin karaktär.

Men döm om min förvåning när jag så får läsa att fastighetsägaren Wermlands Invest begärt rivningslov för det Gröna Huset, trots att de vet att det är skyddsmärkt och utpekat som ett av stadens mest värdefulla hus. Wermlands Invest är ju ett gammalt Karlstadföretag som idag drivs av andra generationen. Varför i all världen vill de riva Karlstads kulturarv? Det känns som en dåligt genomtänkt affärsidé.

gr

Gröna huset är rödmarkerat, dvs särskilt värdefullt, i kommunens Kulturmiljöprogram.

Nu visar det sig att de försökt få rivningslov flera gånger. Redan innan den nya generationen tog vid. Senast var 2011. Men då fick de avslag av Stadsbyggnadsnämnden med hänvisning just till kulturvärdena. Fattas bara annat. Huset är ju utpekat och skyddsmärkt sedan decennier och borde stå stensäkert. Det borde slåunda inte finnas någon tvivel hos en Stadsbyggnadsnämnd i ett sådant ärende.

Jag blir därför mäkta förvånad när jag idag via artikeln i VF och några telefonsamtal får indikationer på att man från politiskt håll driver på för att få genom ett rivningslov. Helt på trots med tidigare fattade beslut, både i Stadsbyggnadsnämnden och i Kommunfullmäktige, som ju klubbat dels Kulturmiljöprogrammet, dels den översiktsplan där programmet är förankrat. En sådan politisk irrfärd borde vara dömd att misslyckas, tänker jag. Men just för att vi befinner oss i Karlstad, en kommun där man historiskt närmast gjort till sitt adelsmärke att bedriva adhoc-politik, helt utan långsiktiga planer, blir jag lite orolig.

gr

Även detta grannhus är utpekat i Kulturmiljöprogrammet. Det känns bra. Eller?

Plan- och Bygglagen, dvs den lag som kommuner ska jobba efter, kräver att man ska jobba med inventeringar av kulturmiljöer, följda av q-märkningar i detaljplaner samt förankringar av långsiktiga intentioner för kulturarvet i översiktsplanerna. I Karlstad har det, som jag skrev inledningsvis, emellertid varit lite si och så med det. Man har av någon anledning struntat i att efterleva de svenska lagarna. Sannolikt för att skaffa sig lite egen rörelsefrihet att göra som det faller var och en in. Jag vet vissa politiker som föredrar att ha det så. Jag tror inte jag behöver nämna några namn för att ni ska ana vem jag tänker på.

2008 var situationen så illa att jag anmälde kommunen till Länsstyrelsen för brott mot Plan- och Bygglagens s k varsamhetsbestämmelser. Det var en diger lunta på dryga 100 sidor som damp ner på Länsstyrelsens bord. Nio månader senare föll domen, som slog fast att Karlstads Kommun inte skött sitt kommunala ansvar i enlighet med lagen. Det var svidande kritik man fick. Och i bägge dagstidningarna kunde vi läsa om detta på flera helsidor. NU, lovade kommunen, skulle det bli bot och bättring.

gr

Ett trevligt inslag i gatumiljön? Eller en sk saneringsmogen fastighet?

Och bot och bättring har det faktiskt också blivit. Även om det gått outsägligt långsamt. Och med ett och annat återfall i gamla vanor längs vägen. Idag tycker jag dock att vi i Karlstad i allmänhet fått upp ögonen för kulturarvets värde i samhällsplaneringen. Även om det fortsatt finns mycket som ännu kan förbättras.

Artikeln om rivningshotet mot gröna huset kommer därför som lite av en kalldusch. Som en flashback från tiden före min anmälan till Länsstyrelsen. Och jag funderar över vilken politiker det är som den utveckling som skett sedan dess verkar ha helt gått förbi. Hur, tänker jag, kan detta vara möjligt?

gr

Är de gamla detaljrika husen en tillgång eller en belastning för Karlstad?

Ska jag verkligen behöva göra en anmälan till? Vill Karlstads Kommun verkligen behöva skämmas på ett par helsidor till, för att man inte kan läsa lagen innantill? Och inte ens följa sina egna beslut. För, kära Karlstadbor, och politiker för den delen, jag kan lova er att en sådan anmälan ligger färdigskriven och åker på lådan samma dag som jag ens ser tillstymmelsen till ett sådant förslag i Stadsbyggnadsnämnden.

Länsstyrelsen kommer att älska det. Media likaså. Sannolikt dock inte politikerna. Eller tjänstemännen. För det är oftast de senare som får skämmas i media.

gr

Gröna huset sätter fingret på frågan – vilken stad vill vi egentligen ha?

För den som är intresserad kan jag rekommendera en söndagspromenad upp till Gröna Huset och Olofsgatan. Knalla runt litet i kvarteren och kika på vad det är som ger Herrhagen sin speciella karaktär och kvalitet. Vilka hus bidrar till den? Och vilka hus gör det inte? Har du inte tid så kika istället på de bilder jag tagit. Och fundera på saken. För till syvende och sist är det ju detta frågan handlar om. Vilken stad är det egentligen vi vill ha?

Annonser

Operation Karlstads Peter Sörensen tycker till om stadsmiljön i Kanal 12. Och nu även på YouTube.

Peter Sörensen från Operation Karlstad pratar stadsmiljö i Kanal 12. Se inslagen på YouTube.

Sedan snart tre år har Operation Karlstads Peter Sörensen kommenterat och tyckt till om stadsmiljön i Karlstad i återkommande reportage i Kanal 12. Nu lägger vi successivt ut reportagen på YouTube där du kan se dem alla när det passar dig. Först ut är reportaget där Peter Sörensen föreslår Karlstad Kommun att man borde göra en stadspark av området runt Sundstatjärn. Ett förslag som vi skrivit om tidigare här på Stadsmiljöbloggen (läs mer…).

Det offentliga rummet är till för medborgarna, inte enbart för byggherrarna

Framåtskridande behöver inte vara synonymt med förfulning. Det är inte säkert att hus från 17- och 1800-talen vid centrala torget måste rivas för att ge plats åt en stor försäkringskassa i betong. Bredvid ett varuhus i kolossalformat. Det är inget tvunget sätt att utveckla en stad. Under några år förstördes enorma mängder svensk kulturhistoria. Och de värsta avarterna av det nya som tog plats väcker fortfarande sorg hos de som minns hur det en gång såg ut.

Kan vi i Sverige med handen på hjärtat säga att vi har lärt oss av misstagen? Att vi numera alltid är aktsamma om våra gemensamma rum?

Orden i citatet ovan är hämtade från Göran Hägglunds rikstingstal i Västerås i somras, ett tal som jag får tillstå gick mig helt förbi. Men när jag nu, två dagar in på det nya året, snubblar över och läser Hägglunds lika välformulerade som angelägna ord, är det med glädje jag konstaterar att debatten om stadsmiljön nått ända upp i riksdagen.

Låt oss hoppas att Hägglund menar allvar och fortsätter driva och lyfta frågan. De svenska stadskärnorna har sargats illa nog av ett svenskt stadsbyggande som havererat sedan decennier och som är i skriande behov av debatt och kompetenstillförsel.

För er som inte vill läsa hela talet, citerar jag nedan den del som handlar just om stadsmiljön. Mycket läs- och tankvärt.

”Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg är från Västerås. Hon skildrar sin uppväxt i boken Mig äger ingen. Hon beskriver hur det på sjuttiotalet redan omvandlade Västerås förändrats än mer när hon vuxit upp. Insjöhamnen hade byggts om till ett område med lägenheter för medelklassen. Hon skriver att det gamla välbekanta fiket var borta och att ett aprikosfärgat skattekomplex i hjärtat av hamnen nu skymde hela Mälaren.

Jag har inte sett komplexet. Jag kan inte säga om beskrivningen är rättvis eller inte. Jag tänker inte ens säga vad har för principiell uppfattning om färgen aprikos. Däremot kan jag säga, och jag tror få säger emot mig, att Linderborgs bild av det felplacerade skattehuset representerar något som kommit att gå snett i många svenska städer.
…Jag har inget särskilt emot skattehus men visst låter det som ett elakt skämt att den berömda skatteskrapan i Stockholm byggdes just i kvarteret Gamen…

Men åter till ordningen; Vi vet vad som har hänt. Under rekordåren i Sverige revs det besinningslöst i stadskärnorna runt om i landet.

Det lilla, det gamla, det vackra, det var sådant som inte kunde hävda sig i den nya tidsandan. Det skulle bort för att ge plats åt det storvulna och massiva. Och utvecklingen kan förstås inte stå stilla. Nytt måste till. Städer måste utvecklas och förnyas. Nya hus byggas.

Men utvecklingen måste kunna påverkas. Av dem som berörs av den, och det är alla.

Det offentliga rummet är till för medborgarna, inte enbart för byggherrarna. I våras kunde man i Dagens Nyheter läsa om ett nybyggt hus i Stockholm som hade klämts in mellan två hus i äldre stil. Reportern skrev att ”det är ett hus som får en att haja till.” Arkitekten hade bara dystra besked att ge.
Han säger: ”det måste vara sol när vi fotograferar, annars ser det ut som öststatsarkitektur.” Kanske inte så kul för de människor som ska bo nära huset. I ett land med närmast kompakt mörker två tredjedelar av året…

Framåtskridande behöver inte vara synonymt med förfulning. Det är inte säkert att hus från 17- och 1800-talen vid centrala torget måste rivas för att ge plats åt en stor försäkringskassa i betong. Bredvid ett varuhus i kolossalformat. Det är inget tvunget sätt att utveckla en stad. Under några år förstördes enorma mängder svensk kulturhistoria. Och de värsta avarterna av det nya som tog plats väcker fortfarande sorg hos de som minns hur det en gång såg ut.

Skönhetsvärden och identitetsvärden går inte att mäta och räkna. Men de går definitivt att känna. Socialdemokraterna var drivande i denna förstörelse. Deras förakt för folkviljan och svensk kulturhistoria var total. Och det har de egentligen aldrig ställts till svars för. Men heller inte, ska sägas, de borgerliga partier som bidrog till eller accepterade politiken. Man la sig i stort sett platt.

I en del kommuner blev det strid. Men helhetsbilden är inte hedrande, och kanske är det därför vi aldrig har haft en ordentlig självkritisk diskussion kring vad som hände. Från höger till vänster har man varit allt för mycket överens. Kan vi i Sverige med handen på hjärtat säga att vi har lärt oss av misstagen? Att vi numera alltid är aktsamma om våra gemensamma rum?

Detta är en kulturdebatt som engagerar människor över hela Sverige men som aldrig verkar kunna få plats ovanför den kommunala nivån. Men stadsbyggnadspolitik är också kulturpolitik.

Vad har hänt med Karlstad Kommuns utmärkta förtätningsstudie?

Förtätning på Vågmästaren i centrala Karlstad.

Förtätning på Vågmästaren i centrala Karlstad.

I februari 2008 skrev vi här på Stadsmiljöbloggen om att Stadsbyggnadsförvaltningen på uppdrag av Stadsbyggnadsnämnden tagit fram en Förtätningsstudie för de centrala delarna av Karlstad (läs som pdf). Enkelt uttryckt en studie kring vad man bör tänka på när staden växer och förtätas.

Studien var skriven av Erik Olmårs och belyste på ett föredömligt nyanserat och insiktsfullt sätt alla de olika aspekter man bör ta hänsyn till i den förtätningsprocess man har framför sig – som gynnandet av stadens bästa, värnandet om den arkitektoniska kvaliteten, om blandstaden, stadsbilden, synen på höghus och stadssiluett, på grönstruktur, infrastruktur och värnandet av stadens kulturhistoria.

Idén till en förtätningsstudie av detta slag var i mina ögon ett lysande initiativ av Stadsbyggnadsnämnden. Och den av Stadsbyggnadsförvaltningen och Erik Olmårs genomförda studien var imponerande välskriven. Faktiskt det bästa dokument jag läst från förvaltningen under de tre år jag deltagit i debatten. Så långt var allt väl.

Men vad hände sedan med studien? Sedan dess har det nämligen varit tyst om den. Redan när den gick ut på remiss i november 2007 fanns det anledning att ana ugglor i mossen.

Tillsammans med studien, som är föredömligt kärnfull och endast 20 sidor lång, figurerade nämligen ett synnerligen märkligt 4-sidigt osignerat PM från Stadsbyggnadskontoret med titeln “Principer och förhållningssätt”. Ett PM som man i samband med remissrundan försökte få att ersätta själva studien.

Istället för att sammanfatta studien har man i detta PM generaliserat kraftigt och förlorat en hel rad av de viktiga valörer och aspekter som studien så förtjänstfullt fört fram. Dessutom hade man tillfört flera helt egna synsätt, som inte fanns representerade i själva studien. Synnerligen märkligt.

På vems uppdrag skrevs detta PM? Vad var syftet? Och vad har hänt med Förtätningsstudien sedan den gick ut på remiss för över ett år sedan?

Har den havererat i den politiska beslutsprocessen? Finns det möjligen de inom kommunen som ogillar det nyanserade förhålllningssätt som Förtätningsstudien förespråkar? Som hellre vill ha handlingsutrymme att navigera utan karta och kompass? Och helst vill se studien begravd.

Dessa frågor finns det säkert fler Karlstadbor än jag som skulle vilja få klarhet i.

Förtätningsprocessen pågår för fullt i Karlstad. Stadsbyggnadsförvaltningen går på knäna med att ta fram planer till allt som ska byggas. Det byggs, känns det som, på varenda upptänklig plätt och helt utan övergripande plan. Behovet, just av ett nyanserat förhållningssätt som det Olmårs och Stadsbyggnadsförvaltningen presenterar i sin Förtätningsstudie, är skriande.

Varför förhalar man i detta läge den utmärkta studien?

Se istället till att snarast klubba igenom den utmärkta Förtätningsstudien. Den är mycket kompetent skriven och kommer att bli ett värdefullt rättesnöre att navigera efter i den förtätningsprocess som vi har framför oss de närmaste decennierna i ett växande Karlstad. Och släng det urvattnade och meningslösa PM:et i papperskorgen där det hör hemma.

Peter Sörensen
Operation Karlstad

Läs också artikeln ”Blandstaden – ideal att eftersträva” ur VF 8 dec 2007

Älvgatan och Residensparken år 1908…och några tankar i förtätningens tidevarv

Häst och vagn på Älvgatan år 1908

Häst och vagn på Älvgatan år 1908. Klicka för större bild.

Från den plats där detta kort togs för hundra år sedan, år 1908, känns det mesta igen. Telegrafenhuset, dåvarande Wermlandsbanken, närmast, Landshypotek lite längre ner, sedan Residensparken, Residenset och Stadshotellet. Alla ligger de kvar där än idag. Hundra år senare. Men kikar man noga så ser man att det mesta ändå är förändrat.

Såväl Telegrafen som Residenset har byggts på med en våning, efter ritningar av den utmärkte arkitekten Bror Almqvist. Påbyggning, eller förtätning som man idag kallar det, är nämligen alls ingen modern företeelse. Skillnaden är väl möjligtvis den att när man byggde på våningar för hundra år sedan gjorde man det i samma stil som ursprungsbyggnaden. Och förhöjningen skämde därmed inte ursprungsarkitekturen.

Men det kräver naturligtvis kunniga arkitekter. Annars kan det gå som det gjorde för Stadshotellet, Kråkslottet i Klara, Carlton eller Grand Hotel, som alla byggts på med simpla fattigmansvåningar som förvanskar och förfular ursprungsbyggnaden.

På bilden återfinns heller inte varken Timmys gatukök, Pråmen eller Karl IXs staty. Och åtminstone i mina ögon är det torg vi ser på denna bild ändå att föredra framför dagens sönderplottrade Residenspark. Allt blir inte bättre kan man konstatera när man tittar i backspegeln.

Nog finns det utrymme för förbättring av och uppstädning i och kring dagens Residenspark. Den kanske allra vackraste platsen att uppleva Karlstad från.

Ekologisk blandstad signerad Slas

Trivsam stadsmiljö, blandstad a la Slas (klicka för stor bild)

Trivsam stadsmiljö, blandstad a la Slas (klicka för stor bild)

På en nätauktion hittar jag tavlan ovan, ritad av Slas. Folk i olika åldrar samlade på ett trivsamt torg omgivet av en tätt bebyggd stad med en varierad och levande arkitektur. En sorts målbild för den stad vi idag talar så mycket om, och så desperat försöker åstadkomma. Den ekologiska, täta, funktionsblandade och promenadvänliga staden. Den stad som vi så oerhört sällan ser röken av i dagens stadsbyggande. Ett stadsbyggande där låga, enformiga och identitetslösa punkthus istället rullas ut som monotona bombmattor.

Varför ska det vara så svårt?

….och jo, jag vet, det skulle kunna vara Järntorget i Gamla Stan, men i Slas förenklade version kunde det lika gärna vara en sinnebild av morgondagens stad.

Operation Karlstad blir oroade….


De vackra gamla stenhusen i hörnet Herrgårdsgatan och Norra Kyrkogatan.

I dagens NWT den 24 maj läser vi att Peab vill bygga nytt och förtäta i korsningen Norra Kyrkogatan och Herrgårdsgatan. Och att Karlstad Kommun kikar på en detaljplaneändring. Detta gör Operation Karlstad oroade.

Längs Herrgårdsgatan öster om Östra torggatan ligger nämligen en av stadens mest välbevarade och intakta rader av fastigheter från tidsperioden 1867-1940. Just i den nämnda korsningen ligger två synnerligen vackra stenhus, ett tvåvånings och ett trevånings, i sällsynt välbevarat originalskick. Hus av en typ där få idag finns kvar efter de otaliga rivningsvågor som härjat genom stadens gator. Vackra, karaktärsfulla, fullt funktionella hus. Vem, med förståndet i behåll, skulle få för sig att riva dessa hus?


Identiska smidesbalkonger vittnar om att husen ev. ritats av samma arkitekt.

I Karlstad Kommuns egen nyligen framtagna förtätningsstudie skriver man själv att man ska värna stadens äldre bebyggelse. Att då börja själva förtätningsprocessen just med att riva några av de allra äldsta husen på en av de vackraste och mest intakta gatorna i stadens centrum förefaller därför mycket märkligt.

Hela miljön runt domkyrkan är idag sällsynt välbevarad och här borde kommunen i samverkan med fastighetsägarna istället sträva efter att skydda den befintliga bebyggelsen och se till att den får den skötselnivå den förtjänar.

Operation Karlstad ska omgående titta närmare på saken och återkommer med fördjupad information inom kort.

Uppdatering 2008-05-27 | Operation Karlstad har nu fått glädjande besked från såväl Stadsbyggnadsdirektör Gunnar Persson som Karlstad Kommuns Stadsbyggnadsnämnd att inget av de nämnda husen är aktuellt för rivning. Det hus som hotas av rivning är gamla Nermans Tryckeri på Norra Kyrkogatan, idag hemvist åt Dansstudion med närmare 1500 aktiva dansungdomar varje vecka. Hur man tänkt lösa den frågan är en annan historia….