Tag Archives: gröna huset

Synpunkter på detaljplan kv Thor

I egenskap av språkrör för stadsmiljönätverket Operation Karlstad samt som länsombud för Svenska Byggnadsvårdsföreningen vill jag härmed ge mina synpunkter på den föreslagna detaljplanen för del av Kv Thor, eller Gröna huset, som fastigheten kommit att kallas i folkmun.

Samhällsplaneringens uppdrag är att agera långsiktigt och konsistent för att skapa trygghet hos involverade aktörer. Detta gäller såväl allokering av nybyggnation som hanteringen av det redan byggda. Denna långsiktighet är inte minst viktig när det gäller hanteringen av kulturarvet. Denna fråga anses av Riksdagen vara av så stort intresse för Sverige att just hanteringen av kulturmiljön lades som en av de tio punkterna i God bebyggd miljö, ett av de 16 miljökvalitetsmål som Riksdagen beslutade om senast år 2012. Kulturmiljöaspekter ingick i hela tio av de sexton Miljömålen.

Gröna Huset är ända sedan den stora kulturhistoriska inventeringen som gjordes 1984 en av de fastigheter som varit utpekade som kulturhistoriskt värdefulla i Karlstads Kommuns långsiktiga strategiska kulturmiljöprogram, ett program som, i enlighet med Riksdagens instruktioner, klubbats som styrdokument av Kommunfullmäktige. De hus som ingår i detta program anses därmed ha ett allmänintresse som är större än det rent privata.

Några tvivel om att det varit skyddsvärt torde därmed knappast ha funnits. Att fastighetsägarens, Wermlands Invest, intentioner och ambitioner varit andra än kommunens har dock för alla och envar varit uppenbart, då husets brist på underhåll varit i det närmaste totalt under de senaste decennierna. Även detta ett brott mot den Plan- och bygglag som kommunen är skyldig att efterleva. Hus ska enligt denna lag hållas i ett vårdat skick och underhållet skall stå i paritet med husets värde, dvs på hus som anses särskilt värdefulla skall högre krav på löpande underhåll ställas. Mer om detta längre ner.

Det är heller inte första gången fastighetsägaren framför önskemål om rivning. Senast det gjordes var 2011. Men denna gång agerade Stadsbyggnadsnämnden tydligt och helt korrekt, i enlighet med den långsiktiga strategiska plan som kommunen antagit. Man avslog rivningsansökan.

Efter detta beslut blev det tämligen tyst. Men fastighetsägaren Wermlands Invest valde som svar att låta förfallet eskalera. Trasiga takpannor byttes inte ut. Sönderrostade hängrännor lagades inte. Fönster och fasad underhölls inte. Trots detta vidtogs varken tillsyn eller åtgärder från kommunens sida.

Och nu har alltså fastighetsägaren inkommit med ytterligare en rivningsansökan, nu med hänsyftande dels till fastighetens dåliga skick (till vilket man själv är skyldig) dels till att man vill dra sitt strå till stacken avseende förtätningen av Karlstad. I en artikel i NWT den 12/12 2015 ger företagets VD Josefin Knarrström Bergh sin syn på saken. Här hävdas bland annat att det funnits ett avtal sedan 2001 att ändra detaljplanen för att ersätta villan med ett flerbostadshus.

Vilket avtal som åsyftas känner vi inte till. Politiker och tjänstemän på Karlstads Kommun har de senaste decennierna haft en förkärlek för att på egen hand ge muntliga, mer eller mindre ljusskygga, ”avtal” till höger och vänster. Inte sällan stick i stäv med de långsiktiga strategiska planer som klubbats av kommunfullmäktige via transparenta demokratiska processer. Detta är ett för samhällsplaneringen olyckligt oskick som inte hör hemma i den kommunala planeringen och som vi hade hoppats tillhörde det förlutna. Aktörerna inom samhällsplaneringen måste kunna lita på de långsiktiga spelregler som slagits fast via de transparenta demokratiska processer som ligger till grund för den kommunala planeringen.

Att Wermlandsinvest vill bidra till en positiv förtätning av Karlstad välkomnar vi. Denna goda intention ger dem dock inte rätt att missköta och bedriva kohandel med stadens utpekade kulturhistoriska arv. De får, som alla andra fastighetsägare, rätta sig efter de långsiktiga strategiska beslut som fattats.

I artikeln i NWT den 12/12 2015 säger företagets VD Josefin Knarrström Bergh ”Man måste inte bevara allt”. Det är riktigt. Och det gör man, dvs kommunen som ju är ansvarig för detta, heller inte. Man bevarar mindre än en procent genom sk kulturmiljöprogram och skydd i detaljplaner. Det är en mycket liten andel av det totala fastighetsbeståndet, och torde inte utgöra något större hinder för seriösa exploatörer som på ett positivt sätt vill bidra till stadens tillväxt. Att hävda ett sådant motsatsförhållande är att söka skapa en motsättning som inte existerar. Ett levande kulturarv och en positiv förtätning är istället båda vitala och väsentliga delar av ett modernt stadsbyggande.

Problemet med Wermlandsinvests uttalande är att de med ”man” tycks mena dem själva. Och att de därmed menar att de, dvs Wermlandsinvest, inte måste bevara allt de äger. Och i denna kontext blir uttalandet problematiskt. I Wermlandsinvests ägo finns nämligen ett ganska stort antal fastigheter som är utpekade i kommunens Kulturmiljöprogram, varav de flesta också har  skyddsmärkningar (sk q-märkningar) i plan.

Ett antagande av det nu förliggande förslaget till plan skulle gå stick i stäv med tidigare fattade beslut och kraftigt underminera statusen i det kommunala Kulturmiljöprogrammet, vars syfte är att långsiktigt skydda den lilla, lilla andel av bebyggelsen i Karlstad som anses ha ett särskilt stort kulturhistoriskt värde för staden. Ett antagande skulle öppna dörren för fler exploatörer som vill anamma Wermlands Invests strategi att förvärva kulturhistoriskt intressanta hus för att sedan låta dem förfalla i ambition om att sedan få riva dem. I detta avseende måste ett nej vara ett nej. Och beslutet från 2011 måste sålunda gälla.

Dessutom bör Karlstads Kommun börja ta efterlevnaden av PBL på uppriktigt allvar. Ett kulturmiljöprogram utan tillsyn blir tandlöst. Tillsynen måste därför börja skötas och den typ av aktivt, planerat förfall som Wermlands Invest ägnar sig åt måste stävjas. I PBL finns inte bara stöd för detta, utan krav på att det görs. Karlstads Kommun fick år 2009, efter en anmälan från Operation Karlstad, kraftiga reprimander från Länsstyrelsen för bristande tillämpning av PBLs varsamhetsregler. Från Operation Karlstads sida tycker vi det vore olyckligt att behöva göra ytterligare en sådan anmälan.

Karlstad den 1 april 2016.

Peter Sörensen

Språkrör för Operation Karlstad, aktiva i stadsmiljödebatten sedan 2007,
samt Länsombud för Svenska Byggnadsvårdsföreningen

Länkar till ytterligare information:

http://www.boverket.se/sv/PBL-kunskapsbanken/teman/kulturvarden/andra-Styrmedel-for-kulturvarden/kulturmiljon-i-miljomalen/

http://nwt.se/arbeteekonomi/2015/12/12/man-maste-inte-bevara-allt

https://operationkarlstad.wordpress.com/2008/04/24/operation-karlstad-anmaler-karlstad-kommun-for-bristande-efterlevnad-av-pbls-varsamhetsparagrafer/

http://www.boverket.se/sv/PBL-kunskapsbanken/lov–byggande/tillsyn/forelagganden/forelaggande-om-underhallsutredning/

http://www.boverket.se/sv/PBL-kunskapsbanken/teman/kulturvarden/kulturvarden-i-plan—och-bygglagen/krav-pa-byggnadsverk-och-tomter/varsamhetskravet/

http://karlstad.se/Bygga-och-bo/Bygglov-tillstand-och-fastighetsfragor/Kulturhistoriska-byggnader/Kulturmiljoprogrammet/

Gröna huset väcker frågan. Vilken sorts stad är det egentligen vi vill ha?

gröna huset

Vilken stad är det egentligen vi vill ha? Med eller utan kulturarv?

I snart tio år har jag ägnat mig åt att försöka få Karlstads Kommun att förstå värdet av att värna stadens kulturhistoriska bebyggelse. Eller gamla hus om man så vill. För ska jag vara riktigt ärlig så har det varit lite si och så med den insikten. Bland politikerna alltså. Karlstadborna själva verkar ha enklare att förstå detta. De älskar sina gamla hus. I alla fall gör de flesta av dem jag möter det.

Jag skriver sina, för även om man inte äger ett gammalt hus, känns det nog för de flesta av oss som om dessa gamla hus på sätt och vis tillhör staden, dvs dig och mig. Den som äger ett sådant hus äger bara rätten, eller ansvaret, att få förvalta det under en tid. Jag äger själv ett sådant hus. Och jag älskar det. Och vårdar det med varm hand, så att nya ägare en dag ska kunna njuta av det, precis som jag idag har privilegiet att få göra.

gr

Gröna huset är från 1800-talets mitt. Och är därmed ett av Herrhagens allra äldsta hus.

På Herrhagen står ett sådant hus, inte alls olikt mitt eget. Det är ett ganska enkelt, men vackert och idylliskt trähus i två plan. Omgivet av en vacker trädgård med gamla knotiga fruktträd och bärbuskar. Huset är, visar det sig, från 1800-talets mitt, och är därmed ett av de allra äldsta på hela Herrhagen.

Gatan där det står heter Olofsgatan. Kanske inte en av Herrhagens charmigaste gator, om man säger så. Mestadels beroende på att de byggnader som tillfogats från 1950-talet och framåt inte har en direkt upplyftande arkitektur. Tack och lov står det Gröna Huset och ett gult grannhus kvar från tiden dessförinnan, och ger gatan åtminstone en liten dos av det som vi förknippar med Herrhagskänslan, dvs blandningen av gamla och nya hus.

gr

Gröna huset är en grön 1800-talsidyll. Insprängd bland nyare, större huskroppar.

Både det Gröna Huset och det gula grannhuset med de vackra balkongerna ut mot gatan, är utpekade i Karlstad Kommuns sk kulturmiljöprogram. Det gröna har färgmarkeringen röd, vilket betyder att det är klassat som mycket värdefullt. Och det har också försetts med en sk q-märkning i detaljplanen. Det känns bra tycker jag. Vi ska vara rädda om våra gamla hus. Utan dem förlorar staden sin karaktär.

Men döm om min förvåning när jag så får läsa att fastighetsägaren Wermlands Invest begärt rivningslov för det Gröna Huset, trots att de vet att det är skyddsmärkt och utpekat som ett av stadens mest värdefulla hus. Wermlands Invest är ju ett gammalt Karlstadföretag som idag drivs av andra generationen. Varför i all världen vill de riva Karlstads kulturarv? Det känns som en dåligt genomtänkt affärsidé.

gr

Gröna huset är rödmarkerat, dvs särskilt värdefullt, i kommunens Kulturmiljöprogram.

Nu visar det sig att de försökt få rivningslov flera gånger. Redan innan den nya generationen tog vid. Senast var 2011. Men då fick de avslag av Stadsbyggnadsnämnden med hänvisning just till kulturvärdena. Fattas bara annat. Huset är ju utpekat och skyddsmärkt sedan decennier och borde stå stensäkert. Det borde slåunda inte finnas någon tvivel hos en Stadsbyggnadsnämnd i ett sådant ärende.

Jag blir därför mäkta förvånad när jag idag via artikeln i VF och några telefonsamtal får indikationer på att man från politiskt håll driver på för att få genom ett rivningslov. Helt på trots med tidigare fattade beslut, både i Stadsbyggnadsnämnden och i Kommunfullmäktige, som ju klubbat dels Kulturmiljöprogrammet, dels den översiktsplan där programmet är förankrat. En sådan politisk irrfärd borde vara dömd att misslyckas, tänker jag. Men just för att vi befinner oss i Karlstad, en kommun där man historiskt närmast gjort till sitt adelsmärke att bedriva adhoc-politik, helt utan långsiktiga planer, blir jag lite orolig.

gr

Även detta grannhus är utpekat i Kulturmiljöprogrammet. Det känns bra. Eller?

Plan- och Bygglagen, dvs den lag som kommuner ska jobba efter, kräver att man ska jobba med inventeringar av kulturmiljöer, följda av q-märkningar i detaljplaner samt förankringar av långsiktiga intentioner för kulturarvet i översiktsplanerna. I Karlstad har det, som jag skrev inledningsvis, emellertid varit lite si och så med det. Man har av någon anledning struntat i att efterleva de svenska lagarna. Sannolikt för att skaffa sig lite egen rörelsefrihet att göra som det faller var och en in. Jag vet vissa politiker som föredrar att ha det så. Jag tror inte jag behöver nämna några namn för att ni ska ana vem jag tänker på.

2008 var situationen så illa att jag anmälde kommunen till Länsstyrelsen för brott mot Plan- och Bygglagens s k varsamhetsbestämmelser. Det var en diger lunta på dryga 100 sidor som damp ner på Länsstyrelsens bord. Nio månader senare föll domen, som slog fast att Karlstads Kommun inte skött sitt kommunala ansvar i enlighet med lagen. Det var svidande kritik man fick. Och i bägge dagstidningarna kunde vi läsa om detta på flera helsidor. NU, lovade kommunen, skulle det bli bot och bättring.

gr

Ett trevligt inslag i gatumiljön? Eller en sk saneringsmogen fastighet?

Och bot och bättring har det faktiskt också blivit. Även om det gått outsägligt långsamt. Och med ett och annat återfall i gamla vanor längs vägen. Idag tycker jag dock att vi i Karlstad i allmänhet fått upp ögonen för kulturarvets värde i samhällsplaneringen. Även om det fortsatt finns mycket som ännu kan förbättras.

Artikeln om rivningshotet mot gröna huset kommer därför som lite av en kalldusch. Som en flashback från tiden före min anmälan till Länsstyrelsen. Och jag funderar över vilken politiker det är som den utveckling som skett sedan dess verkar ha helt gått förbi. Hur, tänker jag, kan detta vara möjligt?

gr

Är de gamla detaljrika husen en tillgång eller en belastning för Karlstad?

Ska jag verkligen behöva göra en anmälan till? Vill Karlstads Kommun verkligen behöva skämmas på ett par helsidor till, för att man inte kan läsa lagen innantill? Och inte ens följa sina egna beslut. För, kära Karlstadbor, och politiker för den delen, jag kan lova er att en sådan anmälan ligger färdigskriven och åker på lådan samma dag som jag ens ser tillstymmelsen till ett sådant förslag i Stadsbyggnadsnämnden.

Länsstyrelsen kommer att älska det. Media likaså. Sannolikt dock inte politikerna. Eller tjänstemännen. För det är oftast de senare som får skämmas i media.

gr

Gröna huset sätter fingret på frågan – vilken stad vill vi egentligen ha?

För den som är intresserad kan jag rekommendera en söndagspromenad upp till Gröna Huset och Olofsgatan. Knalla runt litet i kvarteren och kika på vad det är som ger Herrhagen sin speciella karaktär och kvalitet. Vilka hus bidrar till den? Och vilka hus gör det inte? Har du inte tid så kika istället på de bilder jag tagit. Och fundera på saken. För till syvende och sist är det ju detta frågan handlar om. Vilken stad är det egentligen vi vill ha?

Debatten om lagtolkningen kring gröna huset på Stockfallet blir en riksangelägenhet

Knappt har bläcket hunnit torka på de tidningsartiklar som NWT och VF publicerade under dagen, förrän nya besked i frågan kommer, redan samma kväll. Från att i de tidigare artiklarna, som helt var baserade på ett ”kaxigt” pressmeddelande utskickat av Ulf Stenberg, chefsjurist på Villaägarnas riksförbund, ha påstått att Länsstyrelsen helt gav kommunen bakläxa, nyanserar tidningarna sig nu något och säger istället ”i huvudsak”.

Dessutom står det nu klart att Karlstads Kommun, med hjälp av jurister från SKL, dvs intresseorganisationen för Sveriges Kommuner och Landsting, avser att söka driva fram ett prejudikat i frågan. Ärendet med det gröna huset på Stockfallet och tolkningen av Plan- och bygglagens varsamhetsparagrafer har sålunda kommit att bli en riksangelägenhet.

– Det här har blivit ett pilotfall för hela Sverige, bekräftar stadsbyggnadsnämndens ordförande Håkan Holm (s). Det råder ju total förvirring om hur man ska tolka lagen. Men det är tråkigt att enskilda nu får sitta emellan.

Initiativet från Holm och Karlstad Kommun är bra. Det finns tveklöst ett stort behov av klarhet i dessa frågor, något som också gjorts tydligt i förarbetena till den nyligen avslutade nationella PBL-utredningen. Flera olika intressegrupper, såväl för stadsarkitekter som bygglovshandläggare, har fört fram önskemål om en ökad tydlighet från lagstiftaren. Hur avser lagstiftarna egentligen att lagen ska tolkas? Ta till exempel det i detta fallet aktuella varsamhetsbegreppet:

3 kap 10 § Ändringar av en byggnad skall utföras varsamt så att byggnadens karaktärsdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara. Lag (1998:805).

Låt oss ta huset på Stockfallet som exempel. Vad är byggnadens karaktärsdrag? Och vad är det som ger den dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden? Och när detta väl är fastställt – vad ryms då inom ramen för det man avser med varsam ändring? Först när dessa frågor är besvarade blir diskussionen meningsfull.

Boverket har i sin skrift ”Byggnaders särdrag” (se under fliken ”Dokument”, rubriken ”Byggande, bygglov och varsamhet”) gjort en föredömlig ansats att förtydliga dessa värden. Tyvärr förefaller boken inte vara direkt flitigt använd på de svenska stadsbyggnadsförvaltningarna. Dessutom omfattar den bara bebyggelse fram till 1950-talet. En komplettering med ett generellt hållet förhållningssätt också till de otaliga och synnerligen enhetliga villa-, rad- och kedjehusområden, samt miljonprogramsområden, som byggts över hela Sverige från 1960-talet och framåt vore därför högst önskvärd. Men det är naturligtvis en fruktlös insats om ingen ändå använder sig av boken.

Jag är övertygad om att denna diskussion välkomnas och följs med spänt intresse av stadsplanekontor, byggnadsantikvarier, arkitekter och husägare landet över. Fortsättning lär följa. Och du kan följa den direkt här på Operation Karlstads Stadsmiljöblogg där vi ständigt strävar efter att fördjupa kunskapen på området. (Något dagstidningarna NWT och VF, som ännu inte publicerat en enda rad ur Plan- och bygglagen, konsekvent vägrar att göra.)

Tidigare inlägg om detta Stadsmiljöbloggen:
Länsstyrelsen ger ägarna till huset på Stockfallet rätt…. | 2009-02-25
Karlstad kommun vill diskutera bygglovshantering…. | 2009-02-23
Karlstad Kommun brister i lovgivning och tillsyn…. | 2008-12-18
NWT väcker till debatt om lagtolkning, men vägrar berätta vad …. | 2008-10-02
Öppet brev till NWTs redaktion…. | 2008-09-30
Gäller PBL eller inte? Reportage i TV4 Värmland ….
| 2008-09-10
Kommunen kräver att Tom målar om huset | 2008-08-31
Operation Karlstad anmäler Karlstads Kommun för bristande… | 2008-04-24

Artiklar i media:
Det här är inte bra alls
| VF | 2009-02-26
Tillfälligt grönt ljus för grönt hus | NWT | 2009-02-26
Grönt ljus för grönt hus | VF | 2009-02-25
Huset får inte vara mintgrönt | NWT | 2009-02-25

Länsstyrelsen ger ägarna till gröna huset på Stockfallet rätt. Området är redan förvanskat.

Får man måla sitt hus i vilken färg man vill?

I dagens NWT och VF kan vi läsa att Länsstyrelsen i Värmland nu beslutat att upphäva Karlstad Kommuns tidigare beslut om att förelägga husets ägare att återställa fasaden i det skick som givet bygglov finns för samt att erlägga en byggnadsavgift. Länsstyrelsen i Värmland ger ägarna, företrädda av Villaägarnas Riksförbunds chefsjurist Ulf Stenberg, rätt på samtliga punkter.

–Hur ska man kunna döma dem för att de gjort något som flertalet av de andra husägarna däruppe redan gjort, säger Lars O Nilsson, avdelningsdirektör på Länsstyrelsen.

Och visst ligger det mycket i det Lars O Nilsson säger. Och domen är därmed också ytterligare ett förtydligande av att Karlstads Kommuns bygglovshandläggare har sovit på jobbet i flera decennier och släppt igenom i princip vilka förändringar som helst. Detta har fått till följd att det idag i princip inte finns ett homogent kedje- eller radhusområde i kommunen som har den karaktär som arkitekten en gång avsåg att det skulle ha. Det är en sorglig slapphet man har uppvisat.

Men kan man verkligen legitimera nya försyndelser med att liknande saker har tillåtits i det förflutna? Är det på områden som Stockfallet, Norra Kroppkärr och Lorensberg som alla en gång ritades som synnerligen homogena och likartade när det gäller den arkitektoniska utformningen, därmed öppet för allsköns förändringar i framtiden? Hur opsykologiskt och dåligt genomtänkt Karlstad Kommuns agerande på Stockfallet är, så kan den tolkningen knappast anses vara förenlig med lagstiftarnas intentioner när de formulerade varsamhetsparagrafen, PBL 3 kap 10 §:

Ändringar av en byggnad skall utföras varsamt så att byggnadens karaktärsdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara. Lag (1998:805).

Vi behöver en seriös diskussion om hur vi ska tolka dessa värden här i Karlstads Kommun. Kommunens stadsbyggnadsförvaltning har en del att fundera över när det gäller deras bristande rutiner. Och arkitekterna själva måste också vara delaktiga i diskussionen. Det är ju trots allt deras verk som vind för våg tillåts förvanskas.

På det aktuella området på Stockfallet är det idag fullkomligt omöjligt att se vad arkitekten Karl Karlsén avsåg när han ritade området för 30 år sedan. Något som Karl Karlsén också uppmärksammade Karlstad Kommun på redan för 10 år sedan.

–Jag pratade med stadsarkitekten, jag tror det var Lars-Rune Bengtsson, om att området höll på att förvanskas rejält. Men jag fick aldrig något svar från dem. Det tycker jag är lite märkligt, säger Karl Karlsén.

Istället har förvanskningen på Stockfallet fortsatt och accelererat. Här har ombyggnader av allsköns slag och i allsköns färger tillåtits. Helt utan en skönjbar röd tråd. Och ingen, inte ens kommunen själva, verkar längre ens veta hur ett hus ursprungligen såg ut och vilka färger det hade. Här råder rena vilda västern och arkitekturen liknar närmast en sorts pytt i panna.

Är det verkligen så här vi vill ha det?