Synpunkter på detaljplan kv Thor

I egenskap av språkrör för stadsmiljönätverket Operation Karlstad samt som länsombud för Svenska Byggnadsvårdsföreningen vill jag härmed ge mina synpunkter på den föreslagna detaljplanen för del av Kv Thor, eller Gröna huset, som fastigheten kommit att kallas i folkmun.

Samhällsplaneringens uppdrag är att agera långsiktigt och konsistent för att skapa trygghet hos involverade aktörer. Detta gäller såväl allokering av nybyggnation som hanteringen av det redan byggda. Denna långsiktighet är inte minst viktig när det gäller hanteringen av kulturarvet. Denna fråga anses av Riksdagen vara av så stort intresse för Sverige att just hanteringen av kulturmiljön lades som en av de tio punkterna i God bebyggd miljö, ett av de 16 miljökvalitetsmål som Riksdagen beslutade om senast år 2012. Kulturmiljöaspekter ingick i hela tio av de sexton Miljömålen.

Gröna Huset är ända sedan den stora kulturhistoriska inventeringen som gjordes 1984 en av de fastigheter som varit utpekade som kulturhistoriskt värdefulla i Karlstads Kommuns långsiktiga strategiska kulturmiljöprogram, ett program som, i enlighet med Riksdagens instruktioner, klubbats som styrdokument av Kommunfullmäktige. De hus som ingår i detta program anses därmed ha ett allmänintresse som är större än det rent privata.

Några tvivel om att det varit skyddsvärt torde därmed knappast ha funnits. Att fastighetsägarens, Wermlands Invest, intentioner och ambitioner varit andra än kommunens har dock för alla och envar varit uppenbart, då husets brist på underhåll varit i det närmaste totalt under de senaste decennierna. Även detta ett brott mot den Plan- och bygglag som kommunen är skyldig att efterleva. Hus ska enligt denna lag hållas i ett vårdat skick och underhållet skall stå i paritet med husets värde, dvs på hus som anses särskilt värdefulla skall högre krav på löpande underhåll ställas. Mer om detta längre ner.

Det är heller inte första gången fastighetsägaren framför önskemål om rivning. Senast det gjordes var 2011. Men denna gång agerade Stadsbyggnadsnämnden tydligt och helt korrekt, i enlighet med den långsiktiga strategiska plan som kommunen antagit. Man avslog rivningsansökan.

Efter detta beslut blev det tämligen tyst. Men fastighetsägaren Wermlands Invest valde som svar att låta förfallet eskalera. Trasiga takpannor byttes inte ut. Sönderrostade hängrännor lagades inte. Fönster och fasad underhölls inte. Trots detta vidtogs varken tillsyn eller åtgärder från kommunens sida.

Och nu har alltså fastighetsägaren inkommit med ytterligare en rivningsansökan, nu med hänsyftande dels till fastighetens dåliga skick (till vilket man själv är skyldig) dels till att man vill dra sitt strå till stacken avseende förtätningen av Karlstad. I en artikel i NWT den 12/12 2015 ger företagets VD Josefin Knarrström Bergh sin syn på saken. Här hävdas bland annat att det funnits ett avtal sedan 2001 att ändra detaljplanen för att ersätta villan med ett flerbostadshus.

Vilket avtal som åsyftas känner vi inte till. Politiker och tjänstemän på Karlstads Kommun har de senaste decennierna haft en förkärlek för att på egen hand ge muntliga, mer eller mindre ljusskygga, ”avtal” till höger och vänster. Inte sällan stick i stäv med de långsiktiga strategiska planer som klubbats av kommunfullmäktige via transparenta demokratiska processer. Detta är ett för samhällsplaneringen olyckligt oskick som inte hör hemma i den kommunala planeringen och som vi hade hoppats tillhörde det förlutna. Aktörerna inom samhällsplaneringen måste kunna lita på de långsiktiga spelregler som slagits fast via de transparenta demokratiska processer som ligger till grund för den kommunala planeringen.

Att Wermlandsinvest vill bidra till en positiv förtätning av Karlstad välkomnar vi. Denna goda intention ger dem dock inte rätt att missköta och bedriva kohandel med stadens utpekade kulturhistoriska arv. De får, som alla andra fastighetsägare, rätta sig efter de långsiktiga strategiska beslut som fattats.

I artikeln i NWT den 12/12 2015 säger företagets VD Josefin Knarrström Bergh ”Man måste inte bevara allt”. Det är riktigt. Och det gör man, dvs kommunen som ju är ansvarig för detta, heller inte. Man bevarar mindre än en procent genom sk kulturmiljöprogram och skydd i detaljplaner. Det är en mycket liten andel av det totala fastighetsbeståndet, och torde inte utgöra något större hinder för seriösa exploatörer som på ett positivt sätt vill bidra till stadens tillväxt. Att hävda ett sådant motsatsförhållande är att söka skapa en motsättning som inte existerar. Ett levande kulturarv och en positiv förtätning är istället båda vitala och väsentliga delar av ett modernt stadsbyggande.

Problemet med Wermlandsinvests uttalande är att de med ”man” tycks mena dem själva. Och att de därmed menar att de, dvs Wermlandsinvest, inte måste bevara allt de äger. Och i denna kontext blir uttalandet problematiskt. I Wermlandsinvests ägo finns nämligen ett ganska stort antal fastigheter som är utpekade i kommunens Kulturmiljöprogram, varav de flesta också har  skyddsmärkningar (sk q-märkningar) i plan.

Ett antagande av det nu förliggande förslaget till plan skulle gå stick i stäv med tidigare fattade beslut och kraftigt underminera statusen i det kommunala Kulturmiljöprogrammet, vars syfte är att långsiktigt skydda den lilla, lilla andel av bebyggelsen i Karlstad som anses ha ett särskilt stort kulturhistoriskt värde för staden. Ett antagande skulle öppna dörren för fler exploatörer som vill anamma Wermlands Invests strategi att förvärva kulturhistoriskt intressanta hus för att sedan låta dem förfalla i ambition om att sedan få riva dem. I detta avseende måste ett nej vara ett nej. Och beslutet från 2011 måste sålunda gälla.

Dessutom bör Karlstads Kommun börja ta efterlevnaden av PBL på uppriktigt allvar. Ett kulturmiljöprogram utan tillsyn blir tandlöst. Tillsynen måste därför börja skötas och den typ av aktivt, planerat förfall som Wermlands Invest ägnar sig åt måste stävjas. I PBL finns inte bara stöd för detta, utan krav på att det görs. Karlstads Kommun fick år 2009, efter en anmälan från Operation Karlstad, kraftiga reprimander från Länsstyrelsen för bristande tillämpning av PBLs varsamhetsregler. Från Operation Karlstads sida tycker vi det vore olyckligt att behöva göra ytterligare en sådan anmälan.

Karlstad den 1 april 2016.

Peter Sörensen

Språkrör för Operation Karlstad, aktiva i stadsmiljödebatten sedan 2007,
samt Länsombud för Svenska Byggnadsvårdsföreningen

Länkar till ytterligare information:

http://www.boverket.se/sv/PBL-kunskapsbanken/teman/kulturvarden/andra-Styrmedel-for-kulturvarden/kulturmiljon-i-miljomalen/

http://nwt.se/arbeteekonomi/2015/12/12/man-maste-inte-bevara-allt

https://operationkarlstad.wordpress.com/2008/04/24/operation-karlstad-anmaler-karlstad-kommun-for-bristande-efterlevnad-av-pbls-varsamhetsparagrafer/

http://www.boverket.se/sv/PBL-kunskapsbanken/lov–byggande/tillsyn/forelagganden/forelaggande-om-underhallsutredning/

http://www.boverket.se/sv/PBL-kunskapsbanken/teman/kulturvarden/kulturvarden-i-plan—och-bygglagen/krav-pa-byggnadsverk-och-tomter/varsamhetskravet/

http://karlstad.se/Bygga-och-bo/Bygglov-tillstand-och-fastighetsfragor/Kulturhistoriska-byggnader/Kulturmiljoprogrammet/

Gröna huset väcker frågan. Vilken sorts stad är det egentligen vi vill ha?

gröna huset

Vilken stad är det egentligen vi vill ha? Med eller utan kulturarv?

I snart tio år har jag ägnat mig åt att försöka få Karlstads Kommun att förstå värdet av att värna stadens kulturhistoriska bebyggelse. Eller gamla hus om man så vill. För ska jag vara riktigt ärlig så har det varit lite si och så med den insikten. Bland politikerna alltså. Karlstadborna själva verkar ha enklare att förstå detta. De älskar sina gamla hus. I alla fall gör de flesta av dem jag möter det.

Jag skriver sina, för även om man inte äger ett gammalt hus, känns det nog för de flesta av oss som om dessa gamla hus på sätt och vis tillhör staden, dvs dig och mig. Den som äger ett sådant hus äger bara rätten, eller ansvaret, att få förvalta det under en tid. Jag äger själv ett sådant hus. Och jag älskar det. Och vårdar det med varm hand, så att nya ägare en dag ska kunna njuta av det, precis som jag idag har privilegiet att få göra.

gr

Gröna huset är från 1800-talets mitt. Och är därmed ett av Herrhagens allra äldsta hus.

På Herrhagen står ett sådant hus, inte alls olikt mitt eget. Det är ett ganska enkelt, men vackert och idylliskt trähus i två plan. Omgivet av en vacker trädgård med gamla knotiga fruktträd och bärbuskar. Huset är, visar det sig, från 1800-talets mitt, och är därmed ett av de allra äldsta på hela Herrhagen.

Gatan där det står heter Olofsgatan. Kanske inte en av Herrhagens charmigaste gator, om man säger så. Mestadels beroende på att de byggnader som tillfogats från 1950-talet och framåt inte har en direkt upplyftande arkitektur. Tack och lov står det Gröna Huset och ett gult grannhus kvar från tiden dessförinnan, och ger gatan åtminstone en liten dos av det som vi förknippar med Herrhagskänslan, dvs blandningen av gamla och nya hus.

gr

Gröna huset är en grön 1800-talsidyll. Insprängd bland nyare, större huskroppar.

Både det Gröna Huset och det gula grannhuset med de vackra balkongerna ut mot gatan, är utpekade i Karlstad Kommuns sk kulturmiljöprogram. Det gröna har färgmarkeringen röd, vilket betyder att det är klassat som mycket värdefullt. Och det har också försetts med en sk q-märkning i detaljplanen. Det känns bra tycker jag. Vi ska vara rädda om våra gamla hus. Utan dem förlorar staden sin karaktär.

Men döm om min förvåning när jag så får läsa att fastighetsägaren Wermlands Invest begärt rivningslov för det Gröna Huset, trots att de vet att det är skyddsmärkt och utpekat som ett av stadens mest värdefulla hus. Wermlands Invest är ju ett gammalt Karlstadföretag som idag drivs av andra generationen. Varför i all världen vill de riva Karlstads kulturarv? Det känns som en dåligt genomtänkt affärsidé.

gr

Gröna huset är rödmarkerat, dvs särskilt värdefullt, i kommunens Kulturmiljöprogram.

Nu visar det sig att de försökt få rivningslov flera gånger. Redan innan den nya generationen tog vid. Senast var 2011. Men då fick de avslag av Stadsbyggnadsnämnden med hänvisning just till kulturvärdena. Fattas bara annat. Huset är ju utpekat och skyddsmärkt sedan decennier och borde stå stensäkert. Det borde slåunda inte finnas någon tvivel hos en Stadsbyggnadsnämnd i ett sådant ärende.

Jag blir därför mäkta förvånad när jag idag via artikeln i VF och några telefonsamtal får indikationer på att man från politiskt håll driver på för att få genom ett rivningslov. Helt på trots med tidigare fattade beslut, både i Stadsbyggnadsnämnden och i Kommunfullmäktige, som ju klubbat dels Kulturmiljöprogrammet, dels den översiktsplan där programmet är förankrat. En sådan politisk irrfärd borde vara dömd att misslyckas, tänker jag. Men just för att vi befinner oss i Karlstad, en kommun där man historiskt närmast gjort till sitt adelsmärke att bedriva adhoc-politik, helt utan långsiktiga planer, blir jag lite orolig.

gr

Även detta grannhus är utpekat i Kulturmiljöprogrammet. Det känns bra. Eller?

Plan- och Bygglagen, dvs den lag som kommuner ska jobba efter, kräver att man ska jobba med inventeringar av kulturmiljöer, följda av q-märkningar i detaljplaner samt förankringar av långsiktiga intentioner för kulturarvet i översiktsplanerna. I Karlstad har det, som jag skrev inledningsvis, emellertid varit lite si och så med det. Man har av någon anledning struntat i att efterleva de svenska lagarna. Sannolikt för att skaffa sig lite egen rörelsefrihet att göra som det faller var och en in. Jag vet vissa politiker som föredrar att ha det så. Jag tror inte jag behöver nämna några namn för att ni ska ana vem jag tänker på.

2008 var situationen så illa att jag anmälde kommunen till Länsstyrelsen för brott mot Plan- och Bygglagens s k varsamhetsbestämmelser. Det var en diger lunta på dryga 100 sidor som damp ner på Länsstyrelsens bord. Nio månader senare föll domen, som slog fast att Karlstads Kommun inte skött sitt kommunala ansvar i enlighet med lagen. Det var svidande kritik man fick. Och i bägge dagstidningarna kunde vi läsa om detta på flera helsidor. NU, lovade kommunen, skulle det bli bot och bättring.

gr

Ett trevligt inslag i gatumiljön? Eller en sk saneringsmogen fastighet?

Och bot och bättring har det faktiskt också blivit. Även om det gått outsägligt långsamt. Och med ett och annat återfall i gamla vanor längs vägen. Idag tycker jag dock att vi i Karlstad i allmänhet fått upp ögonen för kulturarvets värde i samhällsplaneringen. Även om det fortsatt finns mycket som ännu kan förbättras.

Artikeln om rivningshotet mot gröna huset kommer därför som lite av en kalldusch. Som en flashback från tiden före min anmälan till Länsstyrelsen. Och jag funderar över vilken politiker det är som den utveckling som skett sedan dess verkar ha helt gått förbi. Hur, tänker jag, kan detta vara möjligt?

gr

Är de gamla detaljrika husen en tillgång eller en belastning för Karlstad?

Ska jag verkligen behöva göra en anmälan till? Vill Karlstads Kommun verkligen behöva skämmas på ett par helsidor till, för att man inte kan läsa lagen innantill? Och inte ens följa sina egna beslut. För, kära Karlstadbor, och politiker för den delen, jag kan lova er att en sådan anmälan ligger färdigskriven och åker på lådan samma dag som jag ens ser tillstymmelsen till ett sådant förslag i Stadsbyggnadsnämnden.

Länsstyrelsen kommer att älska det. Media likaså. Sannolikt dock inte politikerna. Eller tjänstemännen. För det är oftast de senare som får skämmas i media.

gr

Gröna huset sätter fingret på frågan – vilken stad vill vi egentligen ha?

För den som är intresserad kan jag rekommendera en söndagspromenad upp till Gröna Huset och Olofsgatan. Knalla runt litet i kvarteren och kika på vad det är som ger Herrhagen sin speciella karaktär och kvalitet. Vilka hus bidrar till den? Och vilka hus gör det inte? Har du inte tid så kika istället på de bilder jag tagit. Och fundera på saken. För till syvende och sist är det ju detta frågan handlar om. Vilken stad är det egentligen vi vill ha?

Nya urbana uteserveringar tittar fram med vårsolen. Och gör Karlstad roligare.

ute_01_b

Det är inte bara snödroppar och krokus som kisar fram med vårsolen utan glädjande nog också ett par trevliga tillskott i Karlstads vid det här laget milt sagt rikliga flora av uteserveringar. Jag vill särskilt lyfta fram två som jag tilltalas särskilt av. Och jag ska förklara varför.

Ute_01_a

Den första har blommat upp på Järnvägsgatan. En riktigt urban uteservering som smidigt smyger sig in i en ficka i den vackert dekorerade jugendfasaden och som med sin enkelhet och direktkontakt med gatulivet ger gatuavsnittet en närmast kontinental känsla. Fjärran de stora oestetiska glasboxar som vi mitt tycke har allt för många av i Karlstad. Mer sånt.

ute_02_a

Den andra ligger även den på Järnvägsgatan, på Åhlénshusets plan 2. En härlig öppen utebalkong som även den ger en möjlighet att både se och synas. Här får man en perfekt överblick över Karlstads i mina ögon mest urbant mångfasetterade plats, korsningen Järnvägsgatan/Drottningatan. Den hade jag däremot gärna kunnat se inglasad, och integrerad med inomhusserveringen, med möjlighet till året-runt-bruk.

 

Apropå ett nytt resecenter i Fagerås

fagerås

Resecenter i Fagerås. Javisst. Men med stor hänsyn tagen till ortens karaktär.

I VF den 7/11 läser jag om planerna på ett nytt resecenter i Fagerås. Det låter spännande. Där ser man hur fort förutsättningarna för en ort kan ändras från förtvivlan till framtidstro genom satsning på förbättrade kommunikationer. Lilla Fagerås har, trots många år av stadsplanemässig negligering, en hel del intressanta gamla miljöer kvar som ger orten dess småskaliga historiska karaktär och stolthet.

Miljön kring Järnvägsstationen, uppförd 1871 efter ritningar av den store järnvägsarkitekten Adolf Wilhelm Edelsvärd, med det intilligande gamla resandehotellet, är utan tvekan en av de mest intressanta och värdefulla. Skall en förnyelse med ett resecenter ske på denna plats förväntar jag mig att det sker med både geni, finkänsla och stor respekt för den befintliga miljön och för ortens småskaliga landsortskaraktär. En karaktär som jag är övertygad om att de boende sätter stort värde på.

Genom historien har vi tyvärr sett allt för många exempel på den raka motsatsen. Lär t ex av det totala planhaveriet i processen kring Årjängs torg, eller av de storvulna och malplacerade tegelkolosser som de senaste decennierna fått slå sönder snart sagt varje mindre värmländsk orts centrumkärna och småskaliga gemyt. Alla ni som bor på en ort med en Storgata genom centrum vet säkert precis vad jag menar.

Så. Rita fler alternativa skisser, involvera medborgarna i arbetet, låt processen vara transparent och ta tid. Då kan det här bli riktigt bra. Heja Fagerås!

Operation Karlstads frontfigur Peter Sörensen, en av tre mottagare av Värmlands Museums diplom för God Byggnadsvård 2012

Värmlands Museums diplom för god byggnadsvård delas ut varje år

Under Kulturarvsdagen i Karlstad den 9 september delade Värmlands Museum ut sina årliga diplom för god byggnadsvård. Utöver föredömligt restaurerade hus hade man i år fokuserat på individer som gjort opinionsbildande insatser. Bland de tre som tilldelades årets diplom fanns förutom Ekaterina Lindberg och Kerstin Stenberg även Operation Karlstads frontfigur, tillika Svenska Byggnadsvårdsföreningens länsombud, Peter Sörensen.

Diplomen delades ut under en ceremoni i Värmlands Museums Hörsal och föredragare och prisutdelare var byggnadsantikvarie Mattias Libeck från Värmlands Museum.

–Det är med stor tacksamhet och glädje jag tar emot det här fina diplomet, sade Peter Sörensen. Att kämpa för bevarande av kulturmiljöer är, som ni alla här i salen vet, en kamp där man tyvärr förlorar mycket oftare än man vinner. Det här diplomet ger välkommen kraft att fortsätta kämpa.

Nedan följer Värmlands Museums bakgrunder och motivationer:

Peter Sörensen, Karlstad
I början av 2000-talet flyttade Peter Sörensen tillbaka till hemstaden Karlstad. Med det nyinförskaffade huset föddes ett intresse för praktisk byggnadsvård. Samtidigt väcktes frågor kring stadens utveckling liksom bygglovsprocessen och bristen på varsamhet. Snart blev Peter Sörensen ett flitigt förekommande namn på lokaltidningarnas debattsidor och genom ett aktivt bloggande om både byggnadsvård och stadsbyggnadsfrågor har Peter etablerat sig som en viktig aktör inom kulturmiljöområdet både regionalt och lokalt. Peter Sörensen är den ledande kraften bakom lobbyorganisationen Operation karlstad och utsågs 2009 till årets byggnadsvårdare av Svenska byggnadsvårdsföreningen.

Peter Sörensen tilldelas Värmlands Museums diplom för god byggnadsvård för ett tillsynes outsinligt engagemang för kulturmiljövård i stort och smått, för sina betydande insatser för att öka medvetenheten och tillämpningen av Plan- och bygglagens varsamhetsparagrafer samt bidrag till stadsbyggnadsdebatten, som en motvikt till en många gånger förhastad, exploatörsstyrd stadsplanering samt som förespråkare för en traditionell funktionsintegrerad stad där nyskapande sker utifrån stadens unika värden.

Kerstin Stenberg, Kristinehamn
Vid 1980-talets början uppstod frågan om rivning av Källgårdsskolan i Kristinehamn där Kerstin Stenberg hade sin arbetsplats. Rivningshotet gav upphov till bildandet av Föreningen byggnadskultur i Kristinehamn med syfte att värna den kulturhistoriskt betydelsefulla bebyggelse som ännu fanns kvar samt att sprida information om stadens historia. Kerstin valdes till föreningens första ordförande och förblev i den rollen fram till 2008. Under åren har föreningens verksamhet utökats med flera utställningar, praktiskt byggnadsvård, olika temadagar m m. Kerstin Stenberg är fortsatt aktiv och bidrar i högsta grad till en livaktig verksamhet.

Kerstin Stenberg tilldelas Värmlands Museums diplom för god byggnadsvård för ett tre decennier långt engagemang för det byggda kulturarvet i Kristinehamn, för att hon prestigelöst fortsatt gått i bräschen för ett bevarat kulturarv i både medgång och motgång, samt för sin öppenhet i sitt engagemang där nya vägar och tankar prövas, och sin förmåga att identifiera och uppskatta sin egen generations bidrag till kulturarvet.

Ekaterina Lindberg, Karlstad
År 2004 köpte Ekaterina Lindberg och hennes dåvarande man ett anspråkslöst rödfärgat trähus på Smålandsgatan 7 på Tormestad i Karlstad. Huset är ett av områdets allra äldsta, uppfört år 1905, men hade genom ovarsamma renoveringar förlorat sitt ursprungliga utseende och på så vis mycket av sitt kulturhistoriska värde. Utgångspunkten var redan från början att försöka återföra huset till ett mer ursprungligt och tidstypiskt utseende samt att byggnaden skulle diktera villkoren och att arbetet därför skulle få ta tid. Fönster och kompletterande dörrar har huvudsakligen köpts begagnat och den hyvlade panelen har specialbeställts från ett mindre sågverk i Gästrikland. Efter många år av interiöra arbeten har Ekaterina äntligen kunnat slutföra den exteriöra förvandlingen till många passerandes uppskattning.

Ekaterina Lindberg tilldelas Värmlands Museums diplom för god
byggnadsvård för en väl utförd restaurering, gjord efter husets villkor och med stor respekt för bevarade originalytor och detaljer samt husets ursprungliga utförande utan att tumma på moderna krav på komfort och funktionalitet. Området Tormestad har härigenom berikats med en tydlig länk till dess äldre historia. Huset utgör på så vis ett bidrag till en attraktivare livsmiljö, där avläsbara årsringar speglar områdets utveckling.

Läs också ”Prisade för god byggandsvård” ur NWT den 10 sept 2012

Ett sjuvånings höghus ska göra Torsby attraktivare. Upp med en hand alla som tror på det.

Här är huset som ska göra Torsby attraktivare. Ett förortshus med sju våningar.

Har ni någon gång besökt Torsbys centrum? Det har jag. Och det är i sanning en nedslående upplevelse. Åtminstone med stadsplaneringsglasögon sett. Den ursprungliga stadskärnan är så sönderslagen och sönderbyggd att man blir milt sagt förvirrad. Men nu ska centrum bli attraktivare påstås det. Här ska nämligen byggas höghus.

– Det kommer att bli de högsta husen i Torsby. Jag tror att det här kommer att göra Torsby centrum mer attraktivt, sade Sven-Åke Pettersson som är VD för Torsby Bostäder i en artikel i NWT redan 2008.

–Bygget innebär en injektion av framtidstro i kommunen, säger Magnus Grude, projektchef på Skanska i en artikel i Fastighetstidningen.

Jo jag tackar jag. Som vanligt vet superlativen inga gränser.

Det talas om att ”förändra skylinen”. I säljbroschyren läser jag: ”En byggnad som kommer att påverka stadsbilden på ett som vi hoppas positivt sätt. Kanske förmedla lite av storstadskänsla i Torsby.”

Han hoppas. Och han tror. Att kanske….

Men nej. Nej. Och åter nej.

Egentligen hade det räckt att läsa rubriken på artikeln. Höghus som ska göra en söndertrasad stadskärna attraktivare. Vi har ju både hört och sett det förut. Och vet att det är kvalificerat struntprat. Herr Pettersson vet det ju till och med så väl att han i varje mening garderar sig med ett ”hoppas”, ”tror” eller ”kanske”.

Ni kommer att förändra Torsby skyline. Tveklöst ja. Det halvhöga, fristående sk punkthus med omgivande parkeringsplatser som ni just nu bygger kommer att bidra till att göra Torsby centrum än mer förvirrat och söndertrasat. Och istället för att förmedla ”storstadskänsla” så kommer huset att skrika FÖRORT! Det behövs ingen arkitektutbildning för att läsa det språket.

Om man avser att återskapa stadsmiljön och attraktiviteten krävs lite mer såväl geni och intresse för staden och stadsmiljön. Såväl från Torsby Kommun som från byggherrarna. Antingen saknar Grude och Petterson bådera. Eller också spelar de helt enkelt okunniga.

”Denna stads byggare Bob-arkitekter som inte begriper att vi bor i en liten glesbygd, och inte storstad, borde dra vidare!” skriver signaturen ”Förtvivlad Torsbybo” i NWT i maj 2008. Och jag kan inte annat än hålla med.

”Det bästa med Vålberg är badhuset enligt mig. Det sämsta är att det finns så lite affärer.”

Friluftsfrämjandet på kajakträning i Vålbergs Simhall. Foto: Mikael Kahlow

Rubriken är hämtad från ett arbete som Vämlands Museum utförde i samverkan med Vålbergs företagsgrupp och skolelever från Vålberg för något år sedan ”K-spaning i Vålberg”. Så här skrev Niklas i årskurs 3 om sin hemort: ”Vålberg är ett så bra ställe. Vålbergs bästa ställe är badhuset enligt mig. Det finns så många aktiviteter där. Det sämsta med Vålberg är: Det finns lite affärer här.” Läser man igenom barnens berättelser dyker badhuset ideligen upp som en favorit.

Nu ska badhuset i Vålberg läggas ner, läser vi i en artikel i dagens NWT. Anledningen är, läser vi, att kultur- och fritidsnämnden måste spara 1,6 miljoner inför nästa år. Tittar man tillbaka bara 9 månader så kunde vi VF den 24 mars läsa om hur Karlstads Kommun nu minsann skulle satsa 16 miljoner på ytterområdena. Vålberg var ett av de områden man skulle prioritera.

Summan man ville satsa i Vålberg var visst runt 3 miljoner. Dessa pengar skulle man lägga på att fräscha upp den ”naturliga mötesplatsen” framför kommunhuset, samt på en busshållplats. Hur naturlig denna mötesplats i realiteten är borde man kanske ha frågat Vålbergsborna om. Inga pengar i världen kan göra denna feltänkta och felplacerade plats naturlig.

Torget framför kommunhuset. En naturlig mötesplats enligt kommunen.

Om Vålbergsborna själva fått välja så har jag en känsla av att de hellre lagt dessa tre miljoner kronor på att få behålla sitt badhus. Och struntat i om dessa pengar kommit från stadsbyggnadsförvaltningen eller från kultur- och fritid. Hade ni frågat barnen i arbetet ovan så hade de bekräftat det. Ni hade dessutom fått massor av bra idéer om vad ni skulle kunna göra för att öka livskvaliteten i Vålberg. En uppfräschning av torget fanns dock inte på deras önskelista.

Karlstad Kommuns ledstjärnor – Karlstad Livskvalitet 100 000 och Visionen om den goda gröna staden – har fått mycket kritik för att de allt för ensidigt fokuserar enkom på Karlstad. Det räcker med en biltur för att konstatera att så är fallet. Du behöver inte åka längre än till förorten, som t ex villaförorten Kroppkärr, där övergivna idrottsplatser och oändliga rader av lyktstolpar som inte målats sedan Palme var statsminister tillhör vardagen.

Vålberg kunde, vad Karlstad Kommun beträffar, lika gärna ligga på månen. Åtminstone får man det intrycket. Och vart en mer perifer ort som Molkom då hamnar, är jag tyvärr allt för dåligt bevandrad i astronomi för att kunna relatera till. Men det handlar om kosmiska avståndsbegrepp.

Så bättring Karlstad Kommun. Börja jobba förvaltningsöverskridande i era satsningar. Inse att Karlstad Kommun är långt mycket mer, och fler, än bara Karlstad stad. Kliv ut ur era kontor, korridorer och mötesrum och gör ett besök i verkligheten. Lyssna på medborgarna själva. Som Niklas i årskurs tre i Vålberg.

Satsa på naturliga mötesplatser som lokala bibliotek, simhallar och skolor istället för feltänkta, felplacerade och sedan länge övergivna ”torg”. Utan dessa naturliga mötesplatser dör småorterna hur många torg och statyer ni än satsar på.

Ibland förefaller barnen vara bättre på stadsplanering än utbildade stadsplanerare och högavlönade politiker.

PS. På karlstadbördige stadsmiljödebattören och docenten Jan Jörnmarks välbesökta sida ”Övergivna Platser” hittar jag ett bildspel med rubriken ”Butiker”. I texten till bildspelet läser jag: ”I andra fall är det de allt större externa köpcentrumen som gjort slut på lokala järn-, möbel-, kläd-, färg- och elaffärer. I hundratals orter av samma typ som Hörnefors, Vålberg och Söderfors har detta lett till det fenomen vi ser på dessa bilder. Tomma lokaler, inte sällan i direkt anslutning till den övergivna järnvägsstationen eller Folkets Hus-lokalen, ger idag sådana orter ett lätt spöklikt utseende.”

Läs även
Behåll badhuset – svik inte Vålbergsborna | Debattartikel i VF, 7 mars 2011
Karlstad satsar miljoner på ytterområdena | VF, 23 mars 2011
På K-spaning i Vålberg | Värmlands Museum