Apropå Public-Private-Partnership, dvs när exploatörerna får bygga stad. Känns det igen?

De nya synen på planering, ekonomiska förändringar och ekonomiska begränsningar för lokala myndigheter har resulterat i ökat privat inflytande över stadsutvecklingen. Det har till exempel skett en snabb tillväxt av s k Public-Private-Partnership sedan början av 1990-talet. Koalitionerna väntas ge fördelar i konkurrensen med andra städer och inspirationen kommer från USA (Newman & Thornley, 1996)

Public-Private-Partnership kallas i Sverige för förhandlingsplanering eller marknadsstyrd planering och bidrog till att planeringens innehåll började förändras i slutet av 1980-talet. Delvis är utvecklingen ett utslag av kommunernas försämrade ekonomiska situation och den hårdnande interurbana konkurrensen. Det blev viktigt för kommunerna att skapa en urban image. Resultatet av förhandlingsplaneringen under 1980-talet och början av 90-talet blev byggande av kontor, terminaler, gallerior, hotell- och sport- och konferensanläggningar, dvs kommersiella fastigheter, ofta av spektakulära slag. Konsortierna fick byggrätt, förmånliga lån och ibland gratis mark. Kritiska röster hävdar att utvecklingen leder till en destruktiv konkurrens mellan kommunerna och att den strategiska långsiktiga planeringen överges till förmån för stora projekt som kan genomföras pga olika konsortier som får bestämma villkoren (Hall, 1991)

Texterna är hämtade ur boken ”Centrum – utarmning eller renässans?” skriven av Karin Book och Lena Eskilsson 1993.

Karlstadstidningens tidningshus från 1870 rivs efter beslut av Stadsbyggnadsnämnden idag

En majoritet av stadsbyggnadsnämndens ledamöter Håkan Holm, Henrik Lindblom, Anita Svensson-Nilsson, Fredrik Hammarbo, Lena Grip, Maria Frisk, Karin Granström, Klaes Lindau, Lars Bertil Langered, Björn Bergin och Gunilla Tågmark eller eventuellt deras ersättare röstade idag för en rivning av Karlstadstidningens tidningshus från 1870.

– Det är platsen, inte huset som har ett kulturhistoriskt värde, säger stadsbyggnadsnämndens ordförande Håkan Holm (s) till NWT i ett av sina mer huvudlösa uttalanden hittills.

Vad är det egentligen Håkan Holm menar? Denna syn skulle i så fall radikalt inte bara förändra synen på kulturmiljöer i hela världen, utan också gå stick i stäv med den. Tänk efter själv – om det plötsligt var platsen i sig som var kulturmiljön, att detta räckte, och att inte byggnaden har någon som helst betydelse för den kulturhistoriska berättelsen. Jag tänker direkt på hur det skulle se ut om man i ett större sammanhang applicerade detta resonemang t ex på Colosseum i Rom, pyramiderna i Kairo eller varför inte på kvarteret Almen i Karlstad. Om det var platsen, inte byggnaderna, som var intressanta.

Detta är naturligtvis befängt och saknar fullkomligt förankring i den gängse synen på kulturmiljön, vilket jag tror att till och med ett skolbarn skulle förstå. När man i andra städer värnar och lyfter fram sitt kulturhistoriska arv, och på vissa plaser till och med återuppbygger miljöer som rivits, går politikerna i Karlstad i rakt motsatt riktning. Här river man hej vilt för att sopa igen spåren av historien. Här är den geografiska platsen kulturmiljö nog, byggnaderna behövs inte. Tyvärr väljer NWTs reporter att ducka för en följdfråga, för att be Holm utveckla sitt resonemang, något som hade varit mycket intressant.

I det hus man nu lämnat klartecken för rivning av togs en gång rakryggat strid för den kvinnliga rösträtten och här kämpades med ord och trycksvärta för en fredlig unionsupplösning mellan Sverige och Norge. Med ordet som vapen stod chefredaktören Mauritz ” Maggan” Hellberg bergfast i sin kamp för jämlikhet, demokrati och frihet.

Denna demokrati har nämnda ledamöter idag använt till att sopa igen spåren efter en synnerligen intressant och händelsrik epok och ett medialt arv som saknar motstycke i Sverige.

Men Karlstadstidnigens gamla tidningshus var också den plats där den rikskände skalden Gustaf Fröding hade sitt enda betalda arbete i livet, och här har genom åren ändlösa rader av stadsvandringar stannat till för att berätta denna spännande historia. Men nu har Stadsbyggnadsnämnden i Karlstad lämnat dörren öppen för grävskopornas käftar att för all framtid sopa igen spåren efter denna epok. Detta är naturligtvis djupt, djupt olyckligt och ett anmärkningsvärt oansvarigt beslut.

Lika anmärkningsvärt är det faktum att varken CarlstadGillet, Karlstad Lever, Karlstad Hembygdsförening eller Värmlands Museum höjt sina röster mot hotet om rivning. Man måste fråga sig om dessa föreningars medlemmar verkligen instämmer med det sätt som deras styrelsemedlemmar agerat?

Vad vi nu får sätta hoppet till är att exploatörerna Lars Runby och Sture Emanuelsson tar sitt förnuft till fånga och trots allt väljer att hitta en lösning som ändock gör det möjligt att bevara och restaurera det gamla huset, som är ett av de allra sista av de trähus i Karlstad som uppfördes omedelbart efter stadsbranden 1865.

Vart står stadens kulturpersonligheter i denna debatt? Och vart står hela Karlstads mediasfär när vad som ändå måste vara att beteckna som deras viktigaste historiska minnesmärke hotas av rivning? Politikernas oengagemang och okunskap när det gäller lokal kulturhistoria och arkitektur är slående, men jag antar att vi får de politiker vi förtjänar.

Men framför allt – var är Karlstadborna själva när deras kulturmiljöer skövlas av penninghungriga byggföretag och oengagerade politiker?

Om vi var fler som höjde våra röster till kulturhusens försvar är jag övertygad om att det skulle bli ett annat ljud i skällan på den politiska arenan.

Varför inte börja med att skicka ett mail till stadsbyggnadsnämnden (klicka här) och säga vad du tycker.

• Läs tidigare inlägg om Karlstadstidningens hus

• Läs Operation Karlstads debattartikel i NWT

Solstaden som blev en plånboksstad – eller sanningen om Anders Löfbergs höghus

Nu på förmiddagen har jag haft ett intressant samtal med en av de mer aktiva politikerna här i staden, och fått klart för mig bakgrunden till Håkan Holms utspel på gårdagens kommunfullmäktige. –Säger ni nej till höghuset så vill inte Löfbergs Lila och Anders Löfberg bygga alls. Ett uttalande som av stora delar av församlingen mottogs med förvåning, då detta för de flesta var helt nya fakta.

–Bakgrunden till att de kräver att få bygga höghuset är rent ekonomisk, förklarar personen jag talade med.

Men att just dessa 50 lägenheter skulle vara avgörande för projektets ekonomiska bärighet har jag, och flera andra med mig, haft svårt att riktigt förstå. Det borde väl vara nog så lönsamt att bygga de övriga 700 lägenheterna på detta synnerligen attraktiva område, omgivet av vatten och mitt i stan. Eller?

–Det är inte så Anders Löfberg tänker. Löfbergs syfte med att bygga ett stort höghus på denna synnerligen vackra udde är att skapa lägenheter av en lyxklass, och en prisnivå, som vi tidigare inte skådat i Karlstad. Byggandet av höghuset kommer därigenom att driva upp prisnivån på resten av området, och i resten av Karlstad också för den delen. Och därigenom kommer det skapa en ännu bättre lönsamhet för Löfbergs i projektet som helhet, eftersom höghuset byggs först, förklarar min politikerkamrat.

–Den effekten såg vi tydligt när vi byggde Vågmästaren, Karlstads hittills dyraste område. Då drevs priserna upp på bred front i hela Karlstad, både på nytt och gammalt, och både på lägenheter och hus.

Den sanningen köper jag. Så tänker naturligtvis en vinstmaximerande exploatör. Jag kan förstå att Anders Löfberg kan tjäna ytterligare några kronor genom att exploatera Tyggårdsviken på det sättet. Håkan Holms prat om att området behöver ytterligare ”en dragare” är naturligtvis bara tomt prat. Och den estetiska debatten om husets lämplighet för områdets och stadens bästa, och tramset om en ”markering av udden” har naturligtvis redan från första början bara varit en skendebatt. Saken har varit avgjord långt innan den började skendebatteras. Det är lätt att se så här i efterhand. Stadsplanerare som haft en annan åsikt har fått sig en smäll på nosen. Och alla andra med liknande åsikter likaså.

Det som avgör hur Tyggårdsviken ska byggas är alltså vad som får slutsumman på Anders Löfbergs kalkylark att bli så hög som möjligt. Inget annat. Där kan jag förstå att höghusen kan ha en positiv effekt. För området, staden och stadsmiljön har det naturligtvis ingen sådan effekt. Det förstår de flesta. Men det struntar Anders Löfberg i. Så går der det till när exploatörerna får bygga staden. Då blir det staden där plånboken styr.

Kanske är det dags att döpa om Karlstad från Solstaden till Plånboksstaden?

I Norra Djurgårdsstaden byggs det variationsrik, stadsmässig blandstad. Varför inte på Tyggårdsviken?

Modern stadsplan för Norra Djurgårdsstaden i Stockholm. Målning av Kristoff Laufersweiler, Sweco FFNS. Klicka på bilden för ett större format.

I Norra Djurgårdsstaden i Stockholm planeras en ny modern stadsdel, på ett område som inte alls saknar likheter med Tyggårdsviken i Karlstad. Här finns kanalen, hamnområdet och udden mot vattnet. Men där upphör också alla likheter.

I Norra Djurgårdsstaden bygger man nämligen tätt, kvartersbundet och i högsta grad varierat och stadsmässigt. Här finns inga monotona förortslängor så långt ögat når. Inga hus på pelare. Och inga höghus som ska ”markera udden” eller ”ge området karaktär”.

Här finns all den stadsmässighet som Karlstad Kommun efterlyser i sitt detaljplaneförslag, men som Sture Emanuelssons och Wingårdhs förslag till Tyggårdsviken så totalt saknar. Här finns kvarteren, gatorna, torgen och funktionsblandningen. Och tack vare det också plats för fler bostäder på samma yta. Här, i Norra Djurgårdsstaden, skapas förutsättningarna för framväxt av en ny levande stadsdel, med butiker, caféer, handel, kontor och bostäder.

I Emanuelssons och Wingårdhs sterilt förortslika förslag lyser de förutsättningarna totalt med sin frånvaro.

Låt samma arkitektfirma, Sweco FFNS, rita ett förslag till Tyggårdsviken. Låt det som byggs präglas av en mycket större stadsmässighet. Det skulle alla tjäna på. Staden, stadsmiljön och stadsborna utan någon som helst tvekan. Men även Sture Emanuelsson och alla hans konsortiekamrater samt övriga exploatörer i Inre Hamn.